Att stå ut... Ännu en dag

Hon hör nyckeln i låset, vet att det är han. Kollar sig snabbt omkring, är allt i ordning? Är hon i ordning? Kollar maten på bordet, finns det servetter? Har hon glömt någonting?
Hon andas snabbt nu, är nervös.
Hon hör hur han bökar i hallen, tar av sig skorna, jackan.
Är han på humör idag? Har hon hunnit allt?
Hon ser honom genom dörröppningen, i hallspegeln. Ser hans ryggtavla.
Han verkar lugn.
Så kliver han in i köket, ler med sina vita tänder.
-"Älskling" säger han och kysser hennes nacke. Hon ryser ända in i märgen.
Hon harklar sig försiktigt och säger tyst:
-"Hur var din dag?
Han ser på henne med svarta ögon men han svarar inte.
Då vet hon. Vet att hans dag inte varit bra.
Och hon vet vad det innebär för henne.



Han sitter i bilen på väg till jobbet.
En röd bil lägger sig på omkörning och plötsligt minns han.
Han minns den röda bilen.
Minns sin tioårsdag som om det var igår, trots att över tjugo år har gått sedan den dagen.
Den dagen.
Dagen då han dog.
Bilen som rullade in på deras uppfart. Syrsorna sjöng sin sång, gräset hade börjat gulna. Hösten skulle snart vara där. Sommaren ar snart slut, den sista sommaren.
Mannen som klev ur var stor, han minns hans beiga byxor, ljudet av dem, fraset.
Han minns hans sursvettiga lukt.
-"Sitt här, kom och sitt på mitt knä. Vad stor du har blivit, grabben. Ska vi gå upp så att du kan visa mig vad du har fått i present"
Minns han sliskiga röst, lukt.
Minns hans present.
Vill inte minnas. Vill inte minnas dagen då han dog.
Han är vuxen nu. Men han dog när han var barn.
Dog den dagen då han fyllde tio år.

Det är gymnastik i dag. Sakta, sakta går han till skolan. För om han går riktigt sakta så kanske han inte kommer fram. Inte i tid i allfall. Eller så kanske det kommer en bil och kör på han, det vore bra, då skulle han slippa gympan idag. Och kanske alla andra dagarna med.
Gymnastik. Han vet ju så väl vad det innebär. Magen knyter sig till en lite boll, illamåendet slår upp i halsen och plötsligt vill han kräkas. Men han kommer inte att kräkas. Han kommer att göra som vanligt, bita i hop, ta emot och stå ut ännu en dag. Bita ihop sina käkar så hårt att det knakar i dem.
Pojken är trött. Trött i hela sin späda kropp.Men den senaste tiden har det börjat växa ett hat där inne. Ett hat som skrämmer honom. Han hatar så intensivt att han skär sig i armarna så att blodet rinner. Allt oftare sitter han med sitt raklad och leker i handledens mjuka skinn. Låter det löpa upp och ner över armen. Ser på blodet som rinner längs hans handled och nästan ljudlöst droppar på linoleumattan i hans rum.
Han vet i sitt hjärta att hans hämnd kommer att slå skoningslöst. Han vet att en dag ska han få sin upprättelse. Annars kommer han att explodera, sprängas i bitar. Han vet att han vill skada dem, han vill döda dem. Slå, slå tills inget mer finns att slå på. Det är inte han som ska blöda, det är de.
En dag. Han väntar och han bidar sin tid.

Massor av människor runt om kring oss bär på hemligheter och sår som kanske aldrig kan läka.
Satt och tänkte på vad lite vi vet om människorna runt omkring oss. Vi umgås med vänner, bekanta och arbetskamrater men vad vet vi egentligen om dem?
Vet vi vilka som bär på svarta hemligheter? Vet vi vilka som bär på hat?
Vad vet vi egentligen om våra medmänniskor?
Kanske är det någon av mina vänner som får stryk av sin man?
Kanske är det min arbetskamrat som blev utnyttjad av en pervers släkting på sitt eget tioårskalas?
Kanske är det din son som inte vill vara med på gymnastiken?
Nu är ju just de här historierna uppdiktade av mig men de kunde ju varit sanna. Eller hur?

Det skrämmer mig ibland att tänka på att vissa människor som jag kanske träffar var och varannan dag har ett rent helvete. Utan att jag vet om det.
Hur hjälper man dem?

Over and out