Jag; ett kort, litet andetag i det stora hela

Åldersnojja. Smaka på det ordet och tänk efter vad du tänker på då.
Det här året är det massor av folk i min närhet som fyller jämt, det är 30 år, 35 år, fyrtio år och femtio år som ska firas. Själv tänker jag vandra in i 35 års åldern och Speciell vän ska gå över gränsen till trettio.
Sista månaden har jag tänkt en del på det här med att bli trettiofem och jag har känt mig gammal som gatsten. Så lyssnade jag på en ljudbok här om natten på jobbet och en av karaktärerna i boken sa någontin i stil med att: -Ja, det är femton år, tre månader och 18 dagar tills jag går i pension.
Då insåg jag att det är trettio år kvar tills jag går i pension och plötsligt kände jag mig ung igen. Det är ju nästan lika länge som jag har funnits och det känns ju som att det är ett tag man har lullat runt här på jorden. Så jag är nog inte så gammal ändå.

När jag fyllde trettio så hade jag ingen åldersnojja alls, tjugosju däremot var vidrigt och då kände jag mig som en dinousarie. Speciell vän muttrar emellanåt över att hans ska bli trettio i år, men jag tycker att han är rena rama lammköttet och att han inte ska oroa sig över det.

Något som man har insett är ju i allfall att livet går fort och om man tänker efter så är man ju trots allt bara ett andetag i universums kropp. Att man bara finns i en liten, liten stund i den stora hela evigheten. Det kan ju var rätt skrämmande när man tänker på det, hur obetydlig man trots allt är. Men samtidigt så får det en ju att tänka på att alla ens problem är rätt oväsentliga ändå.
Jag menar, vad gör det om hundra år att min bil är rostig? Eller att tapeterna i vardagsrummet är lila? Eller att Speciell väns skor har sett sina bästa år redan förra seklet.
Det betyder inte ett skit i det stora hela, inte ett skvatt.
Att passa på att älska, ha roligt och njuta av livet betyder i det stora hela inte ett skit för universum men jag hade ju i allfall roligt under tiden.
Så jag kör på det ett tag till.

Det enda som egentligen händer när man blir äldre är ju att man blir lite rynkigare och lite mer livserfaren och inget av det gör ju ont.
Jag tänker i allfall fortsätta att njuta av det korta och obetydliga liv som är mitt. Mycket troligt att jag kommer att fortsätta gnälla på lila tapeter och rostiga bilar emellanåt men jag ska försöka att tänka på lite oftare att det faktiskt inte spelar så stor roll, i det stora hela.

Over and out