Sjuk.
Jag är lite trött på det kan man säga. Men i morgon tänker jag jobba, hur jag än mår för det blir inte fett i lönekuvertet om jag ska vara hemma ännu längre.
Men jag orkar inget. Energin står på noll. Jag känner mig som en gubbe i ett tvspel, livsenergi stapel står på rött och blinkar. Det suger.
Men å andra sidan står livsglädjestapeln på fast, grönt sken och det känns som att det är huvudsaken.
Kidsen kommer inte hem ännu på några dagar och det är tomt hemma. Man gnäller över att de väsnas och lever rövare när de är hemma men nu saknar man det. Men de kommer på fredag.
På fredag ska jag hem till en kär vän och dricka lite bärs, äta lite och prata en jävla massa. Den här vännen har jag inte träffat på år och dag och jag ser fram mot den kvällen. Vi lär ha en del att ventilera. Fast problemet är väl att jag kommer att snacka konstat om Speciell vän som vanligt. Men jag ska försöka att inte trötta ut henne fullkomligt med det.
Misstänker att jag kommer att misslyckas totalt.
Det skumma är att jag aldrig tröttnar på att prata
med Speciell vän. Det tar liksom aldrig slut på vårt prat. Som här om dagen när vi suttit i bilen tillsammans i sextio mil och sen när jag åker till jobbet så ringer vi och pratar i telefonen i tre, fyra timmar till. Man tycker ju att vi inte borde ha så mycket att prata om då, men på något skumt sätt så tar det liksom aldrig slut.
Speciell vän är definitivt den människan som känner mig bäst av alla i hela världen. Jag har berättat saker för honom som ingen annan vet. Jag berättar för han om känslor, rädslor och fantasier som jag aldrig har ventilerat med någon alls.
Han förstår mig på ett sätt som jag aldrig har upplevt att någon gjort förut, det är väl därför man vågar berätta, vågar erkänna.
Våra samtal har gett mig mer och fått mig att släppa saker och gå vidare som ingen psykolog eller kurator klarat av. Men det är för att jag alltid ljuger för dem. För Speciell vän kan jag inte ljuga och han låter mig inte komma undan så lätt som med en lögn.
Men jag skulle aldrig ljuga för han heller. Ibland så sårar jag honom med sanningen men har vi betämmt att detta förhållande ska bygga på sanningen och ingenting annat så blir det så.
Men som jag har sagt, jag har inget att dölja för han och det kommer aldrig att finnas något att dölja heller. För första gången i mitt liv så litar jag till 100% på mig själv och jag tänker aldrig göra någonting för att äventyra vårt förhållande.
Så, Speciell vän
Oroa dig inte, jag ska ingenstans utan dig.
Älskar ju dig, mer än jordgubbar och glass.
Over and out
känner igen mig i din trötthet,fast jag är ju som tur var inte sjuk oxå! =) Hoppas verligen du snart blir bättre från sjukan!Sunda tankar om ert förhållande måste jag säga..är du riktigt säker på att du är en Larsson?? ;)Skämt åsido,ni verkar som klippta o skurna för varann,och när det inte riktigt stämmer så verkar ni även veta att det bara är att saxa till det lite lätt! Stor kram!
SvaraRaderaJag börjar fan själv undra var mina Larssongener har tagit vägen :)
SvaraRaderaTackar, ja jag tycker själv att jag passar bäst i kort hår. Jag kan inte göra ett skit annars med mitt hår eftersom det är så tjockt. Har fått hört av många att jag SKA ha kort hår! =)
SvaraRaderaJa jag är glad att du har hittat den rätte! & att han älskar dig för den du är!
Hoppas att du blir frisk snart!
Kramar!
Hoppas att du känner dig lite piggare. Trött är man ju fan jämt men det gör ju inte saken bättre om man är sjuk dessutom.
SvaraRaderaKram kusin!