söndag 30 augusti 2009

För tillfället har jag ont om ord.

Over and out

fredag 28 augusti 2009

Bit ihop, bryt ihop

Jag är så trött.
Trött på att pengarna aldrig räcker till. Det spelar ingen roll hur mycket man snålar så finns det iallfall inga pengar. Betalade räkningar idag och det var inget roligt alls. Denna månaden var nåt rent jävulsk och pengarna bara försvann.
Sjukt många stora räkningar som alla kommer på samma månad, det borde ju vara förbjudet.
Det känns så tröstlöst när man jobbar och jobbar och dessutom tjänar hyfsat bra och det ändå inte räcker till. Man sitter där varenda månad och undrar vad som hände.
Men man gör som man brukar. Man bryter ihop en stund och sen knegar man vidare.
Och då är det skönt att vara två.

Over and out

onsdag 26 augusti 2009

Hjälp

Tvätt. Gräsklippning. Upprensning på tomten.
Det var det jag skulle göra idag.
Nu får jag istället titta på när tvätten som inte blev intagen igår kväll blir allt blötare och blötare där den hänger på torkvindan.
Ledig alltså regnar det.

Murphy!
Lagen om allt jävlighet.

Nej, skämt och sido, men ibland så känns det så. Men så tänker man efter och inser att det bara är skitsaker som inte går som man vill. Vem bryr sig egentligen om att tvätten nästan äter upp en när man går in i tvättstugan? Man får ta med sig en käpp att puckla på den med, annars hugger den. Vem bryr sig om att vi har en heltäckningsmatta av hundhår eller att det ligger 1000 par skor i hallen? Jag menar i det stora hela, vem bryr sig om att allt inne ser grått ut av damm?
Egentligen vem bryr sig om att gräsmattan ser förjävlig ut? Grannarna gör det säkert, men då är de välkomna över och fixa till det. Jag kan bjuda på kaffe och torra Mariekex.

När jag var yngre och tvåbarnsmamma så skulle allt vara så perfekt hela tiden. Jag bakade, bullar, matbröd, kakor och tårtor. Jag städade tills färgen slets bort på väggarna. Jag rensade ogräs tills fingrarna blödde. Men då jobbade jag inte, jag var hemmamamma. Jag hade all tid i världen att sitta med tandborste och putsa vid golvlisterna eller med sax i rabatterna.
Jag fick ett barn till och jobbade 75%. Fortfarande fint i rabatterna. Odlade morötter, brytbönor och skaffade lite hästar. Sydde gardiner och donade med mina grönsaker. Tvättade fönster var och varannan vecka och mockade skit hela tiden. Lagade god och nytig mat.
Nu jobbar jag heltid. Natt.
Nu orkar jag inte tvätta, städa, dona, fixa och trixa. Jag orkar inte laga mat varenda dag, inte rensa ogräs, inte tvätta fönster, inte ens damsuga. Och det skulle väl inte göra så mycket om det inte var för att jag själv mår skit när det ser ut som det gör nu hemma. Jag tycker det är extremt jobbigt när det är skitigt och stökigt. Jobbigt när trädgården ser ut som att ingen bor här och ogräset växer nästan ända uppe på trappen.
Men jag orkar inte! Jag orkar bara inte. De dagar när jag jobbar så orkar jag inte ta i tu med det. Jag sover till kvällen och sen orkar jag inte.
Jag erkänner jag är en dålig människa!
Men jag orkar inte vara perfekt, orkar inte.
Försöker intala mig själv att jag skiter i det, men jag kan ju inte det.
Så nu ska jag ta en raid och se om jag kan röja lite inne, eftersom det behagar att vräka ner regn idag.
Klär mig i rustning, med svärd och lans och ger mig in i krigszoonen.

Over and out

tisdag 25 augusti 2009

Negativt, positivt

Någonting negativt kan vara positivt.
Någonting positivt kan vara negativt.

I bland kan ett positivt besked vara negativt, samma besked kan vara positivt att det är positivt någon annan dag. På samma sätt kan ett negativt besked vara positivt eller så kan det vid ett annat tillfälle vara negativt. Då är det positivt att det är negativt att det är negativt. Eller så kan det vara negativt att det är positivt.

Tänk vad märkligt det är att samma sak kan vara bra eller dåligt beroende på omständigheter. En del saker är ju å andra sidan alltid positivt att det är negativt. Men vissa saker har en förmåga att alltid påverkas av omständigheterna runt om kring oss.
Men vi människor påverkas ju av allt runt om kring oss hela tiden. Saker på jobbet kan få oss att må dåligt hemma. Eller avsaknaden av ett jobb, det kan också få oss att må dåligt.
Hemma relationer som inte är bra kan få oss att må dåligt och inte prestera på jobbet.
Allt har ett samband.
Ekorrhjulet snurrar.

Hur vi än vrider och vänder på det så dyker det alltid upp saker, bra och dåliga som påverkar oss positiv eller negativt. Vi hittar en balans och lever vidare.
Tyvärr finns ju de människor som aldrig hittar en balans, de som kanske inte har någon som kan hjälpa dem att hålla huvudet ovanför ytan. Eller de som har det, men ändå inte orkar stå kvar utan dras med av vågen och hamnar på helt fel strand eller rent av drunknar på vägen.

Min värld snurrar ibland oroväckande fort i ekorrhjulet, men nu finns det en trygg och fast gren där att hugga tag i. Och den tänker jag då aldrig släppa taget om, inte för någonting i världen.

Over and out

fredag 21 augusti 2009

Ännu en dag

Sitter på min altan och njuter av tysnaden. Eller hur var det nu? Sitter på altanen gör jag men någon tystnad finns inte att njuta av. Det är en hel skola här utanför som spelar brännboll. Jag tittade ut och såg ettan och hans klasskamrater, fast de såg ju såklart inte mig. (Jo, det klart de gjorde men det kan de ju inte låtsas om, det är ju pinsamt ju!)
Hundarna tycker att det är spännande och håller koll på alla ungarna därute.
Nu hörde jag att lärarna sa att om det hörs några svärord så blir det poängavdrag. Troligen kommer alla matcher sluta med minuspoäng då.

I dag ska vi skjutsa ettan till en kompis som har flyttat iväg ca 12 mil söderut, från byhåla räknat. Ska bli roligt att träffa kompisen och hans föräldrar men det blir inte så spännande att åka dit för den vägen kör jag två gånger i veckan med jobbet, så det känns som man kan den vägen utantill. Men å andra sidan, köra bil är jag ju inte så rädd för, lite vana har man väl fått av åren som yrkeschaffis.

Nu sitter jag här och bloggar istället för att städa, tvätta, tvätta bilar, laga en bil, gräva ogräs, klippa gräs, riva en vägg, bygga en vägg, bygga en bod, städa ett förråd och åka till tippen med en massa sopor.
Men kanske i morgon. Eller dagen efter det. Eller någon annan dag.

Speciell vän sover fortfarande och klockan är kvart över tolv. Ibland blir jag orolig för den mannen, han sover ju hur mycket som helst. Jag fattar inte hur man orkar sova så där mycket, det är ju inte normalt när man inte är tonåring. Men det klart, han är ju inte så gammal heller. Mouhahahhaha!

Nu ska jag dra ut tummen ur röven och få lite gjort. Jag tror ta mig fan att jag känner lite lust att göra någonting!
Gäller att passa på.

Over and out

torsdag 20 augusti 2009

Lyckliga jag

Ibland så gnäller jag över mitt jobb. Att det är tungt eller tråkigt eller jobbigt. Jag klagar och känner ibland som att jag vill göra något annat.
Men när man får veta att folk ska varslas och att man hänger löst så blir man kall inombords.
Jag vill inte vara utan jobb, jag vill inte gå på A-kassa, jag vill inte gå hemma, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!
Dessutom så kommer familjen här att gå totalt i konkurs.

Så får man veta att man blir kvar, att man inte behöver gå.
Lyckliga jag.
Lyckliga jag som har ett jobb att åka till.
Lyckliga jag som har ett jobb, arbetskamrater, stadig inkomst.
Lyckliga jag som åker till mitt jobb nu, sista natten för den här veckan.

Over and out

torsdag 13 augusti 2009

Ett leende

Jag kom just på att jag har glömt att berätta en sak.
Förra veckan var jag i uppe i huvustaden och morgonslossade vid ett lossningställe i en av de större förorterna.
Efter att jag lossat stod jag och hade min rast på en parkering som ligger väldigt centralt. Satt där i lastbilen och hade det bra, en kopp java i ena handen och ganska skapligt fräch macka i den andra.
Då kommer det en liten tjej promenerandes med en väska på ryggen. Hon är klädd för fotbollsträning i shorts, t-shirt och fotbollsstrumpor. Hon knatar fram på parkeringen, slänger ett hastigt ögonkast på mig och slår sig sedan ner på ett lågt cementstaket som inramar parkeringen.
Jag sitter där och fikar vidare och tittar lite på den här lilla tjejen som ser ut att vara ungefär åtta år. Hon ser nöjd ut där hon sitter och hon skrapar lite med gympadojjan i gruset som blivit kvar efter vårsopningen i kanten av parkeringen.
Jag funderar på om hon sitter och väntar på att en kompis ska dyka upp och de ska ta sällskap eller vad hon väntar på.
Då kommer det en bil och svänger in på den, förutom mitt ekipage och flickan, öde parkeringen. Då ser jag hur den lilla tjejens ansikte spricker upp i ett glatt och rart leende. Jag ser samtidigt att kvinnan som sitter bakom ratten i bilen ger flickan ett likartat leende och när bilen svänger runt framför min lastbil ser jag att det sitter en lilltjej i samma ålder som flickan i baksätet på bilen. Hon ler hon med.
Jag blir plötsligt varm i bröstet.
Ni undrar säkert vad det är jag föröker säga med den här texten och om jag ska vara helt ärlig så förstår jag inte ens det själv. Men det här leendet mellan en liten tjej i fotbollskläder och en mamma som skjutsar sitt och ett annat barn till träning gjorde mig bara så glad innuti.
Jag vet inte varför men det gjorde mig varm och glad i bröstet.
Ibland så tycker jag att jag är lyckligt lottat som får smygtitta på folk i deras vanliga vardag utan att det är något konstigt i det.
Jag får ibland se sådana här, kanske för vissa obetydliga möten mellan människor, utan att själv direkt bli sedd. Mamman reflekterade säker att det stod en 25,25 meter lång lastbil inne på den lilla parkeringen men hon funderade säkert inte så mycket över det.
Men jag, jag fick åka hem med en varm känsla i bröstet, visslandes på en glad melodi.

Over and out

onsdag 12 augusti 2009

Bikupan surrar och jag springer återigen i hamsterhjulet

Jaha.
Så sitter man här igen och allt har vänts upp och ner och ut och in.
Vet inte ännu vad som ska hända, vet på måndag. Då är det dommedag. Då får man besked.
Ska man in i hamsterhjulet och snurra igen?
Fan, det surrar i skallen, bin som vaknat och surrar, surrar.
Sticker mig på insidan av skallen. Äter min hjärna.
Mår illa.

Men den här gången är jag inte ensam.
Inte ensam i förvirrade snurr.
Sitter en kille på andra sidan av bordet.
HAN.
Han vet, han förstår, han ser.
Den enda i hela världen som kan dämpa det jävla surrandet.
Hålla bina i chakt.
Hålla mig under armarna och inte låta mig sjunka.

Nej.
Mitt huvud är ovanför vattnet.
Och så kommer det att förbli.
Tack för att du finns.
Och tack för att du orkar med mig.
Tack för att du är exakt lika jobbig som jag.

Over and out

tisdag 11 augusti 2009

Sökes: Har tappat min energi, någon som sett den?



Sjuk.
Jag är lite trött på det kan man säga. Men i morgon tänker jag jobba, hur jag än mår för det blir inte fett i lönekuvertet om jag ska vara hemma ännu längre.
Men jag orkar inget. Energin står på noll. Jag känner mig som en gubbe i ett tvspel, livsenergi stapel står på rött och blinkar. Det suger.
Men å andra sidan står livsglädjestapeln på fast, grönt sken och det känns som att det är huvudsaken.

Kidsen kommer inte hem ännu på några dagar och det är tomt hemma. Man gnäller över att de väsnas och lever rövare när de är hemma men nu saknar man det. Men de kommer på fredag.

På fredag ska jag hem till en kär vän och dricka lite bärs, äta lite och prata en jävla massa. Den här vännen har jag inte träffat på år och dag och jag ser fram mot den kvällen. Vi lär ha en del att ventilera. Fast problemet är väl att jag kommer att snacka konstat om Speciell vän som vanligt. Men jag ska försöka att inte trötta ut henne fullkomligt med det.
Misstänker att jag kommer att misslyckas totalt.

Det skumma är att jag aldrig tröttnar på att prata med Speciell vän. Det tar liksom aldrig slut på vårt prat. Som här om dagen när vi suttit i bilen tillsammans i sextio mil och sen när jag åker till jobbet så ringer vi och pratar i telefonen i tre, fyra timmar till. Man tycker ju att vi inte borde ha så mycket att prata om då, men på något skumt sätt så tar det liksom aldrig slut.
Speciell vän är definitivt den människan som känner mig bäst av alla i hela världen. Jag har berättat saker för honom som ingen annan vet. Jag berättar för han om känslor, rädslor och fantasier som jag aldrig har ventilerat med någon alls.
Han förstår mig på ett sätt som jag aldrig har upplevt att någon gjort förut, det är väl därför man vågar berätta, vågar erkänna.
Våra samtal har gett mig mer och fått mig att släppa saker och gå vidare som ingen psykolog eller kurator klarat av. Men det är för att jag alltid ljuger för dem. För Speciell vän kan jag inte ljuga och han låter mig inte komma undan så lätt som med en lögn.
Men jag skulle aldrig ljuga för han heller. Ibland så sårar jag honom med sanningen men har vi betämmt att detta förhållande ska bygga på sanningen och ingenting annat så blir det så.
Men som jag har sagt, jag har inget att dölja för han och det kommer aldrig att finnas något att dölja heller. För första gången i mitt liv så litar jag till 100% på mig själv och jag tänker aldrig göra någonting för att äventyra vårt förhållande.

Så, Speciell vän
Oroa dig inte, jag ska ingenstans utan dig.
Älskar ju dig, mer än jordgubbar och glass.

Over and out

Microsemester

Ja, då är man Volvo ägare då. Jag känner mig som en svikare mot min kära SAAB som nu bara står där och ser ut som en ledsen hund. Dåliga samvetet gnager i mig och det känns som att den skriker:
Vad har jag gjort dig? Jag som har gått som en klocka, startat i alla väder och är pigg som en mört.
Ja, lilla SAABen, du har varit en pärla, det enda du har gjort är att du har för litet bagage för två hundar. Förlåt!
Åkte med tåg i fyra timmar för att hämta Volvon.
Men tre barn, en hund och en mycket uppjagad och nervös gubbe. Han är inte van att åka tåg det märks. Men det gick kalas, hunden sov som en stock och barnen tjatade inte alls mycket. De är ju så vana att resa både med bil och tåg så det är inga problem. Speciell vän klarade sig hyggligt han med.
Väl nere hämtade vi bilen och körde några mil till innan vi insallerade oss i en lägenhet som vi hyrt.
Havet. Lika vackert som vanligt.
Träffade lite släktingar till Speciell vän, badade både hund och ungar i havet, knallade på stan, åt god mat.
Ja, semester kan man ju kalla det. Fast i micro format för dagen efter bar det av tjugo mil österut till min gamla hemstad. Lämna av några barn och snabb hälsa på lite vänner (saknar!) sen var det bara att sätta sig i bilen och dra de fyrtio milen hem.
Hem, innanför dörren och sen iväg till jobbet och köra 35 mil. Pust.
Trean for till pappa dagen efter och nu är det bara Speciell vän och jag hemma. Ja och alla fyrfotingar då. Men vad händer då?
Jo, vi ligger och är sjuka båda två. Jippi. Man hade ju tänkt att man skulle gå på bio, åka och göra barnfria saker när man för en gångs skull är lite barnledig. Men nej, ödet ville annorlunda.
Så nu är det tv, kycklingbuljong och fiskleverolja som gäller. (Varför i allsindar ska de alltid äta kycklingbuljong/soppa och fiskleverolja i filmer när de är sjuka? Har aldrig hört talas om någon som gör det i verkliga livet)
Jag är trött, slut, färdig och helt totalt däckad.

Over and out

lördag 8 augusti 2009

--En kram--

Blev nästan 100 mil i bil under gårdagen och natten. Träsmak i häcken är bara förnamnet. I natt funderar jag på att ta med mig ett paket bomull att sitta på.

Men igår fick jag krama en djupt saknad vän för första gången på mer än ett år!
Fatta hur skönt det var!
Det ska jag leva länge på.

Nu jobb. I morgon ledig.

Over and out

måndag 3 augusti 2009

Pussla



Jag har tänkt.
Jo, det händer att jag gör det. Jag vet, ibland så luktar det lite bränt och ibland så tänker jag inte så långt, men ändå jag har tänkt.
Vad är det jag har roat mina grå med då? Jo, jag har tänkt på det här med att lägga pussel.

Jag har pusslat en del de senaste åren och en del har varit riktigt roliga, trivsamma och bra. Men det har fattats en eller ett par av bitarna. De har legat där ofärdiga på bordet och börjat att samla damm. Efter ett tag har dammlagret blivit tjockare och man blir mer och mer irritetad över att det ligger där. Till slut är man rent uppretad på att det ligger ivägen och man puttar lite på det. Det rasar bort några fler bitar. Det naggas i kanten och till slut en dag så slänger man ner hela klabbet i kartongen och ställer in det i garderoben på en hylla där det eventuellt står ett år till och samlar damm. Sen åker hela kartongen i soporna och det känns bra och dåligt på samma gång.
Man mår bra för att man visste från början att det fattades bitar så då är man glad att man bara gav upp och lät det vara. Man visste ju men pusslade ändå.
Man mår dåligt, antingen för att man vet att man inte borde ha börjat pussla alls eller för att man inte klarade av att stå ut med att det fattades lite bitar.
Men så är det borta och man har chansen att börja lägga ett nytt.
I bland så märker man inte direkt att det fattas bitar, men det går oftast oerhört fort att märka det. I bland så slänger man tillbaka det i kartongen direkt men ibland så pusslar man på ett bra tag för man hoppas att bitarna ska komma fram. Man hoppas att den där biten ska ligga därinne under soffan bland dammråttor och ett ensam och bortglömt popcorn.

Det här pusslet har redan alla bitar på plats. Det ligger på mitt bord, klart, fixt och färdigt. Jag har hittat några fler kartonger som jag ska bygga på pusslet med, som extra bonus. På så vis kommer det att vara länge, länge. Det är det fiffiga med just det här pusslet, det har alla bitar på plats men det finns ändå fler att lägga till.
Kan det bli bättre?

Over and out

Sommar



I dag var det sommar och varmt.
Skönt!

Over and out

lördag 1 augusti 2009

En boxer, två boxer, tre boxer, fyra boxer...

I dag känner jag mig lite bättre i min hals och då gäller det ju att överdriva. Gick ut och rensade häcken, tog tre kids med mig som hjälp. De var faktiskt till hjälp, i allafall i en halvtimme, sen var det mycket runt om som lockade. Men de var med ute i allafall och ett och annat ogräs fick de allt med sig.
Flodhästen var med och var i vägen. Fast det är ju bara underbart, han är allt bra söt den lilla gynnaren.

När vi nästan var klara så kom Flodhästens uppfödare och lämnade av hundmat. Han hade med sig Flodis mamma och två av sina andra boxrar. Flodis är verkligen lik sin mamma, hon har lite, lite mera vitt annars är de kopior. Det är alltid roligt att träffa både han och hans hundar, de är trevliga både två och fyrfotingarna.
Flodis känner så väl igen uppfödaren, det märks och han hoppar och skuttar som en tok när han dyker upp. Nästa veckar har vi tänk åka hem till honom och hälsa på för då tar han hem Flodis syster som han delar med sin bror. Hängde ni med där?

I eftermiddag/kväll ska vi fara iväg och grilla lite hemma hos släkt till Speciell vän. Det ska bli trevligt, det blir både barn och vuxna så det blir väl full fräs kan man anta. Flodis ska med för de har en valp som är några månader äldre än honom så det kan som sagt tänkas bli full fart.

I morgon ska jag jobba igen. Nu var det ju allt ett tag sedan för jag har ju varit ledig några dagar plus att jag varit hemma och varit sjuk. När man, som jag denna veckan, varit sjuk på sina lediga dagar borde man få extra lediga dagar. Man hinner ju inte vila upp sig när man har fullt upp med att vara sjuk. Fy, attans, vad tarvligt att vara dålig på lediga dagarna.

Nu ska jag hoppa in i duschen och skvala av mig lite lera sedan häckrensningen.

Over and out