Hur vet man om folk har en dålig eller bra tanke med saker de gör och säger? Hur vet man om människor är baksluga eller om det finns fina tankar bakom?
Speciellt i text är det svårt att veta, det är svårt att läsa nyanser, blickar och skämt i text.
Speciell vän och jag står varandra oerhört nära och pratar om allt. Nackdelen med det är att vi ibland trissar upp varandra till att se saker negativt, trots att det kanske inte är det i grundtanken. Fördelen med det är att det sällan blir missförsånd mellan oss. Visst, ibland blir det missförstånd, vid tillfällen då vi inte talar. Ibland orkar inte jag prata, då gör jag som jag alltid har gjort, jag sluter mig och slutar att både lyssna och tala.
Jag sluter mig som en mussla, går in i min egen värld och stänger alla dörrar till alla andra.
Jag vill inte se, jag vill inte höra. Jag orkar inte, jag vill inte.
Det är då Speciell vän gång på gång bevisar att han är min pusselbit.
Det är då han rotar, stökar och bökar. Bråkar med mitt psyke och tvingar mig att se det fula, ta fram det i ljuset, verklien se det.
Ganska ofta är inte odjuret fullt så fult som det var så länge det satt instängt i min själ. Ganska ofta blir det till en våt fläck som snart torkar in i korkmattan och försvinner.
I bland är det jag som sticker och petar i Speciell väns inre, drar i trådar som suttit fast så länge att det växer mossa på knutarna.
I bland så ser vi anlednigarn till att vi är som vi är. I bland somnar vi trötta i varandras armar medan den svarta geggan torkar in i sovrumsgolvet. De kvällarna är det tomt bakom gardinerna, skuggorna utanför fönstret är ju bara skuggor och vi sover godare än någonsin. Då finns inga demoner, inga odjur under vår säng. Då finns bara vi. Han och jag. Du och jag.

En av de viktigaste pusselbitarna i vår relation är ärligheten. Talar man så finns det inget som kan missförstås. Då finns inga lösa trådar att fundera över. Det finns inga frågetecken att bygga fantasier på, misstänka, ana oråd. Då finns bara fakta och konsekvens. Finns fakta, finns konsekvens. Konsekvens brukar oftas bli en axelryckning och ibland ett skratt.
Vi talar, tänker och analyserar.
I bland drunknar jag nästan igen. Jag sugs ner i den svarta sörjan och till slut slutar jag kämpa, jag blir stilla och låter sörjan sluta sig kring mig.
Då finns min pusselbit där, sträcker ut sin hand och drar upp mig. Håller mig i sin famn och tvingar mig att se. Tvingar mig att tala, lyssna och se.
Ibland förundras jag av att folk inte förstår att vi pratar om allt. Allt.
Att folk säger än det ena, än det andra till en av oss och inte tror att vi talar med varandar. Då undrar jag vad de har för slags förhållande till sina partners, vänner och familjer.
Talar de inte om något? Pratar de inte med varandra?
I bland får vi höra bra saker, ibland får vi höra dåliga saker. I bland förstår vi inte vad vi har hört men då talar vi om det, pratar i timmar ibland för att reda ut, förstå och gå vidare.
I bland så pratar vi, skrattar åt det och går vidare utan att blinka. För då gäller det inte oss. Inte alls.

Speciell vän.
Min pusselbit,
min älskade,
min vän,
Älskar dig

Over and out