Roadkill manglad av galopperande hosta

Klockan sex i morse hade inte jag somnat ännu. Hostat, hostat och åter hostat. Ryggen känns som en banan efter att jag suttit och halvsovit. Lungorna värker, halsen värker och det känns som jag har blivit manglad genom en sådan där gammal hederlig mangel som finns i hyreshustvättstugor. Upp tjugo över sju för att köra trean till skolan och snart ska tvåan till gaddis hon ville ha sin gamla mamma med som stöd.
Så nu sitter man här och känner sig som ett roadkill och väntar på att få allt överstökat så att man kan vila sin värkande kropp.

I lördags blev det fest. Egentligen orkade vi inte efter att ha kört till tippen med en vägg och städat, plockat och försökt att göra ett hem av byggarbetsplatsen. Men det slumpade sig så att kära systeryster tog sig an mina glin så att vi kunde gå på fest. Linduz kom över på lite förfest som bestod av några öl och några läskiga shotar som Speciell vän blandat iordning. Jätte, jätte röda och jätte, jätte söta, men lite goda så där på ett lite perverst sätt.
Festen var en hit och jag träffade på folk som jag inte sett på 10 år och längre ändå.(Nej, det kan inte vara sant, så länge sedan kan det inte vara. Då var ju jag bara, vadå, tio, elva år...Eller vänta, hur var det med det där?)

Att man var på fest innebär ju att man inte var jättepigg igår. Men vad gör det om hundra år? Vi hade ju jobbat på med rivningsarbete och uppröjning i flera dagar så då kan man ju få ta sig en vilodag. Åkte in till systeryster på seneftermiddagen och hämtade kottarna. Frossade i kokta ägg och massor av goda mackor innan vi for hem igen för att ruttna framför tv:n.
Ruttnade framför den här Kommissarien och havet. Har ni sett det? Alltså, det måste vi prata om. Det är alltså en svensk författare som skrivit böckerna, det är inspelat på Gotland och det är mestadels svenska, kända, vanligtvis bra skådisar. Sen kom det ett tyskt produktionsbolag och spelade in filmerna. Några av skådespelarna är därför tyska. För att det inte ska bli total förvirring så har de tyska skådisarna dubbats till svenska. Jag säger bara, märkligt. Det ser väldigt märkligt ut när hälften av skådisarna inte pratar i synk och hälften gör det. Det konstigaste av allt är att de svenska sådisarna vanligvis är bra skådisar men i denna märkliga produktion är de helt plötsligt urkassa. Det är så märkligt allting. Men kollade, det gjorde jag.
Något ska man ju reta sig på.

Det har varit lite jobbigt en tid nu. Speciell vän och jag har rykt ihop om skit och det beror nog mest på att jag är trött och utarbetad och han är trött på att vara utan jobb. Men hur hittar man ny energi när man inte har semester? Och hur i allsin dagar hittar man ett jobb idag? Det måste vara in i helvete tröstlöst att inse att det inte ens finns några nya jobb ute som man kan söka, de som ligger ute har man redan sökt. Den här veckan när jag äntligen skulle vara ledig så har jag ju varit sjuk så det känns inte riktigt som att man har vilat ut heller, men det känns ändå mycket bättre. Jag är vid liv om dagarna och inte i koma hela tiden som när man jobbar. Men i morgon börjar allvaret igen, då ska man tillbaka till verkligeheten igen.
Huvudsaken är att Speciell vän och jag är i fas igen. Det känns som det viktigaste.
Älskar!

Nu. Kaffe.

Over and out