Flykten mot döden, från livet

Lurar vi oss själva?
Vad är det egentligen vi människor har så bråttom till, är det döden?
Vad är det vi springer till, eller är det fly vi försöker att göra?
Fly från bilder av svältande barn där vi sitter i våra svindyra skinnsoffor framför våra LCD-TV-apparater.
Fly för att kunna leva med oss själva.
Fly för att försvara våra beslut att gå på fest på lördagskvällen istället för att vara nyktra och hämta våra tonåringar från festen.
Fly från lånen vi tog för att, liksom grannen, ha råd med den där resan till Thailand.
Är det en flykt från oss själva och lögnen av att vara lyckliga.
Ett evigt ekorrhjul för att hänga med i konsumtionen, statusen.
Är det rädslan av att sitta ner en helg med våra respektive och våra barn och verkligen känna och upptäcka att vi är tomma. Tomma på känslor. Tomma på ord.
Ytliga och tomma.

Eller är det bara jag som är en aning cynisk så här på tisdagkvällen efter att ha varit sömnlös i en sisådär 30 timmar?
Låt oss hoppas på det sistnämnda.
För mänsklighetens skull.

Over and out

När blev det onormalt att vara normal och normalt att vara onormal?

Plattfisk, potatismos och stuvad spenat.
Det har mina barn beställt tills i morgon. Åh, vad jag blir glad i mitt hjärta när det beställs nyttig och bra mat. I dag blev det Renskavsgryta med färska champinjoner och ris på beställning av Tvåan.
Jag hörde nämligen på radion i natt att folket i landet "over there" anser att när man ska äta grönsaker till middag så äter man;
Pommes frites.
Jag tyckte att de sa att endast sju (7!) procent av deras befolkning äter grönsaker och då räknas minsta lilla salladsblad i hamburgaren som grönsak. (Det kan ha varit sjutton procent men det är ju inte speciellt optimistiska siffror det heller...)
Är de inte kloka där?
Såg dessutom en dokumentär igår kväll som handlade om engelska tonåringar som ville skönhetsoperera sig. I England är det inte tillåtet att göra en skönhetsoperation om man är under arton år, det är smart. Men dessa två töser, varav den ena ville operera in ett par D-kupor på sin 42 kg tunga (lätta) sjuttonåriga kropp och den andra ville fettsuga och göra en bukplastik på sitt tonårshull, åkte till USA för att träffa en plastikkirurg. I USA är det nämligen helt tillåtet att operera sig även om man är minderårig.
Denna kirurg från delstaten Texas opererade glatt tonåringar till barbiedockor och försvarade sitt tilltag med att det var väl bättre att flickorna fick operera sig och känna sig normala (!) än att gå omkring och må dåligt i onödan.
Jag blir helt mållös över detta land.
Till kirurgens försvar så genomförde han ingen operation på den mulliga flickan utan tycket att hon skulle sluta äta de pommes frites och hamburgare hon tillagade på sitt extrajobb och gå till gymmet en och en halv timma om dagen istället.
Det var ju smart, det får jag ge han.
Och om det nu kan vara till något försvar så fick flickraken med brösten "bara" ett par C-kupor och jag antar att det flyttar upp honom ett steg från den allra djupaste delen av helvetet när hans tid är kommen.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen,
Är de inte kloka i det där landet?

Tog med mig både Trean och pappan till tippen idag och dumpade en hel kärra med skräp. Men flickor, dagböckerna ligger tryggt på sin plats. I alla fall ännu så länge...

Over and out

För lite luft, för mycket ljus och ett par vackra mysbyxor med knän och fransiga byxben

Sådär kul att komma till jobbet igår. Allt gick bara så där illa som det bara gör när man jobbar södagkvällar.
Bilen stod inte ihopkopplad med vagnen när jag kom in så jag tog bilen, åkte runt och lastade den först. Sedan kopplade jag ihop med vagnen som den stod framför när jag kom eftersom jag antog att det var min vagn då min bil stod framför den när jag kom in. När jag gick bak och skulle koppla slangarna upptäckte jag att det var fel vagn. Koppla isär igen och backa intill min vagn som jag hittade en bit bort. I med slangar och upptäcker att vagnen är stentom på luft. Tankar luft (alltså ha bilen stå på tomgång, ihopkopplad med släpet för att få luft i vagnens tankar så att man kan få bromsarna att släppa) och upptäcker efter fem tio minuter att vagnen läcker luft som en sil släpper igenom vatten när man häller av makaroner.
Suckar djupt och antar att jag trots allt skulle haft den andra vagnen då eftersom den här verkar lite defekt.
Kopplar isär, backar ihop med den andra vagnen, tankar luft även i denna. Så, äntligen tänker jag och kör iväg. Undrar varför jag har backlamporna tända funderar jag medan jag är på väg runt och äntligen ska börja lasta vagnen. Inser att det har jag inte, det är alltså något skumt elfel på skiten som gör att backlamporna lyser trots att knappen står på "off".
Blir oändligt trött, åker tillbaka runt och kopplar den läckande sila-av-makaroner-vagnen.
Kunde alltså äntligen börja lasta efter att ha hoppat i och ur och sprungit fram och tillbaka sjuttioelva gånger för att ens få på en vagn efter bileländet.
Sådant här händer alltid när jag jobbar på söndagkvällar, det är som att det alltid ska jävlar lite extra då.
Sedan var det superstrul med det ena med det tredje innan jag till slut, efter två timmars lasttid kunde komma iväg. Natten flöt dock på sedan som margarin i en varm stekpanna så jag antar att jag inte ska klaga.

Jaha, nu när jag har skrivit ett halv inlägg enbart av gnällande jidder kanske vi ska komma till något som eventuellt kan intressera er, kära lästare. Jag vet ju trots allt att det enbart är några få av mina läsare som är det minsta intresserad av lastbilar.
Hur mår Chaffismorsan idag då?
Tja, jag har ärligt talat inte hunnit med att känna efter ännu, ligger fortfarande kvar i min sköna säng och vickar med tårna. Men, jodå vars, det känns rätt okej faktiskt.
Ändå, så där. Visst, jag ligger ju inte här och skrattar arslet av mig men jag känner mig i allafall hyfsat balanserad.

Ligger här och tänker på att jag längtar efter kidsen och de är ju trots allt bara en trappa bort. Trappan upp ur gruvan där jag sover. Ska nog ta och krypa in i något vackert klädesplagg, som ett par mysbrallor med knän och fransiga byxben och skutta upp för de sjutton trappstegen (ja, eller hur många det nu kan vara) och se om det är någon av dem som vill ha en kram. Fast när jag tänker efter ska jag nog ta på mig något mer än ett par mysbrallor med knän och fransiga byxben.

Over and out

Life Is A Rollercoaster

Har försökt att blogga några gånger idag men det har inte funkat något vidare. Antingen har jag inte kommit in på bloggen eller så har inget kommit ut ur hjärnan.
Helgen har varit ett enda långt bergodalbaneåk. Det går upp och det går ner.
Upp, ner, upp, ner.
Och så vidare i all oändlighet.
Tankar som snurrar, känslor som svallar.
Rätt, fel, helrätt, felrätt, rättfel, helfel.
Vem är du, vem är jag?

Städar och röjer både i saker och känslor.
I helgen blev det en hel släpkärra med skit att kasta och nästa gång jag är ledig ska jag bränna alla mina dagböcker. Och det är inte nådigt många år av skriverier.
Men nu ska det bort, väck och iväg, samma väg som soporna på kärran.
Jag måste rensa ut all skit ur hela systemet för att orka fungera som människa igen. Måste klippa alla band till all skit som tär på mitt psyke.
Måste lära mig att leva i nuet och inte låta skiten nagga mig i kanten mer.
Visst förstår jag att jag inte kan sudda ut år av mitt liv, inte kan ta tillbaka misstag eller fel jag gjort. Men jag måste lära mig att leva med det utan att låta det påverka mig.

En sak som jag i allafall känner att jag faktiskt har tagit tag i och numer kan leva med är min exman, Ettan och Tvåas pappa.
Det är absolut inte det att jag tänk på han för att jag velat ha han tillbaka eller saknat honom på något som helst vis. Nej, för sjutton, men jag har däremot haft jävligt svårt att acceptera att han inte vill ha något med barnen att göra.
I veckan som var fick de äntligen sitt nya efternamn och jag fick tillbaka mitt flicknamn.
Även om det egentligen inte var viktigt så var det ändå det. Det känns som att vi äntligen fick ett avslut.
Jag är inte bitter på han lägre för han finns helt enkelt inte.
Borta.

Nu gäller det att jobba vidare, att orka ta tag i alla känslor istället för att springa ifrån dem. Att våga ha tråkigt och låta tankarna komma till mig. Våga tänka alla de tankar som man inte vill och orkar med att tänka.
Ju mer jag kommer ur det, ju tydligare ser jag det.

Samtidigt gör saknaden så ont.
Och ibland är jag så rädd att jag bara vill krypa ner i en flaska vin och gömma mig.
Gömma mig och glömma alla känslor.
Tänk så skönt att slippa tänka, om bara för en kväll. Bli kastrullfull och skita i morgondagen.
Men nej.
Vad har jag då löst?
Vad har jag då vunnit?
Vad har jag då förlorat under tiden?
Nej.
Dricka ska jag göra först när tankarna är i fas, när jag är i fas.
Då ska jag öppna en flaska rödvin och dricka mig ett glas.
Bara för att jag tycker att det är gott.

Täffade en god vän idag som jag träffar på tok för sällan. Men det bästa är att även om det går månader mellan gångerna vi ses så är det alltid som vanligt när vi väl ses, vi bara fortsätter där vi var liksom.
Energi fick jag då. Massor.

Redde ut en sak i helgen som pga av gammalt groll med hennes man gjort vänskapen med en underbar tjej omöjlig under några år. Vågade ta tag i det och reda ut det och nu kommer den här underbara vännen som jag har saknat så vansinnigt mycket att komma tillbaka in i mitt liv.
Lycka!
Jag blir glad ända ner i tårna när jag tänker på det och jag vågar knappt ens tänka på det.
Jag måste, jag bara måste åka dit och hälsa på så fort jag bara kan.
Och jag säger er det, jag kan knappt bärga mig!
Lyckliga, lyckliga jag!

Men så kommer massa jobbiga tankar.
Saknad och längtan.
Saknar
din lukt,
din röst,
din beröring,
din famn,
dina ord,
dina tankar

Jag saknar dig!

Over and out

Vad fan!

Hopplöst fall?
Vad är det för fel på mig?
Jag önskar jag hade lite bra svar på allting.

Over and out

Vaknade tom och konstig, med ett hål i bröstet

Vaknade upp i morse och var singel.
Jaha.
Känner mig tom och konstig.
Som ett svart hål i mitt bröst, som en sten i magen.
Jag har väl egentligen aldrig varit helt singel. I allfall inte på sisådär tjugo år.
Det har väl alltid funnits någon i pereferin så där.
Men nu, njet, nada.
Bara helt solo, singel.

Konstigt, underligt.
Men ändå, för första gången i mitt liv känner jag mig inte rädd för det. Inte ensam fast jag är själv. Inte ett dugg.
Jag saknar inte någon,
jag saknar dig.
Fast så ska det ju vara.

Nu ska här skyndas långsamt, ingen stress, ingen panik.
Allt går ju så fort i mitt liv jämt.
Men inte nu, nu ska jag ta det jävligt lugnt.
Ingen stress, ingen panik.
Bara stanna upp och känna efter.
Känna efter hur det verkligen känns.
Vad jag verkligen vill.

Men jag saknar dig.
Av hela mitt hjärta.

Over and out

Till min underbara, älskade, speciella vän

Du kommer alltid att vara min Speciella vän
Du kommer alltid att finns i mitt hjärta, i det där speciella utrymmet som inte har blivit förstört, inte har blivit svart.
Du kommer alltid att vara välkommen här hemma.
Och jag hoppas att du stannar i mitt liv fast på ett annat sätt.
Underbara, älskade Speciell vän
Alltid Speciell,
Alltid vän

Over and out

Det blir nog ändå så här
och det blir nog bäst så
...

Over and out

Lite lätt osocial

Var tydligen ett tag sedan jag uppdaterade. Kan ju bero på att jag inte har någon dator och det känns lite jobbigt när man ska gå in till en av kidsen och "låna" en burk för att skriva ett inlägg. Jag mår för tillfället ganska bra.
Har väl landat lite i min nya situation eller vad man nu ska säga.
Allt är som det är och går som det går.
I helgen kände jag till och med nästan för att träffa folk, inte så mycket så att jag faktiskt gjorde det men i allfall tillräckligt för att känna att jag kunde tänka mig det.
Inte illa för att vara 100% osocial.
Men jag känner att det faktiskt börjar att gå över mer och mer. Snart är man kanske på banan igen och träffar vänner och går utanför dörren.
Nej, nu ska jag inte terra Tvåan mer, jag tror hon vill sova och det är inte lätt med tanke på hur hennes tangentbord låter!

Over and out

Idioter och bus undanbedes

Fick ett mail från en idiot idag. Idioten hade i allfall en god nyhet att komma med.
Duktig idiot.
Nåja, vad han annars skrev kan vi skita i för det gör jag. Skiter i det alltså. För det mesta som kommer ur hans mun vill jag lägga i samma kattlåda som min kära kusin håller på att lära sina kattungar att bajsa i.

Mamman och pappan var här nu i kväll och fick sig lite kladdkaka som Tvåan hade bakat. Det var ju inte mer än rätt med tanke på att både smöret och äggen i kakan kom från dem.
Pappan var på väldans bra humör och vi kom att prata om hans far, alltså min kära farfar. Pappan berättade att de hade en garderob under trappan när han var liten där farfar brukade gå in och harkla sig när granntanten kom hem. Hon bodde nämligen uppepå dem och brukade alltid harkla sig. Så när tanten kom hem och gick uppför trappan (harklandes) brukade farfar springa in i garderoben och harkla sig för full hals.
En härlig gube var han min farfar.
Men han har varit borta länge nu, men jag minns han med massor av värme.
Jag sa till pappan idag att det är synd att han inte fick uppleva att jag också blev lastbilschaffis precis som han själv och pappan.
Då sa pappan att han nog trodde att farfar visste det och att han nog kollar ner på mig från sin himmel och håller koll på mig.
Trevlig tanke att ha en skyddsfarfar som håller buset borta på nätterna.

Nu blir det tv en stund och sedan ska jag hoppa i säng med en tråkig bok så att jag somnar fort.

Over and out

I höga klackar men inte Miljöpartist

Jag vet inte hur det gick till men det här veckan har jag nästan känt att jag faktiskt finns på riktigt och inte bara är en flugskit på ett fönster.
Det är en trevlig känsla som blev ändå bättre efter igår kväll när jag faktiskt visade mig ute. Dessutom utan både barn och hund.
Otroligt, annars kan man ju nästan misstänka att det har vuxit fast tre barn och en boxer på min kropp.
Men igår tog jag fram förskäraren, skar mig loss och åkte på fest, visseligen bara några timmar eftersom jag skulle till jobbet sedan men ändå så skönt att faktiskt klä sig i något annat än arbetskläder eller hundpromenadkläder.
Höga klackar, halsband och smink.
Ja, herre gud, jag kände mig nästan som en människa.

Natten på jobbet gick faktiskt över förväntan och jag är inte ens speciellt trött ännu. Det hände inte ens så mycket märkligt fast det var lördag, det enda som var lite suspekt var en bil som stod på tomgång länge vid ett av mina lossningställen. Först lossade jag där, det tog väl någon timme, sedan tog jag min rast där i någon timme så där. Åkte in till stan och lossade två ställen och var borta några timmar. Kom tillbaka, köpte kaffe och fanstyget stod fortfarande kvar på tomgång.
Miljötänk?
Tror inte att han kommer att rösta på miljöparitet direkt. Fast jag skulle bli förvånad om han röstar alls i valet den 19:e eftersom bilen var från Litauen.
Jag ska i allfall rösta den 19:e, det är ett som är säkert. Fast inte på Miljöpartiet.

Over and out

Grå-grön röra

Idag har jag lagat min bil (förhoppningsvis sista gången i år), dammsugit poolen (förhoppningsvis sista gången i år), städat bland mina papper (förhoppningsvis sista gången i år) och gått en hundprommis med speciell vän och hundarna (såklart, annars vore det ju ingen hundprommis. Och nej, förhoppningsvis inte sista gången i år).
Jag började med att åka till pappan och skruva bromsar. I dag fick vi bort hela bromsröret och kunde glada i hågen åka och köpa ett nytt och skruva dit. Hur enkelt som helst när man väl får bort röret, vilket är hur svårt som helst.
Tillfredställelsen när vi fick bort det slog det mesta kan jag säga.

Väl hemma igen fick jag för mig att jag skulle göra allt rätt och vinterbona poolen istället för att bara strunta i det och få ett helvete i vår med miljarder ton med alger. Hittade en sida på nätet där det stod hur man skulle göra och man skulle börja med att dammsuga. Jättekul när det är 13 grader i vattnet och man har världens sämsta dammsugare med världens sämsta slang. Men dammsög gjorde jag i typ två timmar och då är det ändå en massa skit kvar.

Sen gick jag in och städade ur en massa gamla papper som tillexempel räkningar sedan 2006. Känns som att det var på tiden. Varvade det med att spika fast en kabel som har legat som en lurig liten snubbeltråd i trappen i några år. Tyvärr funkade inte det riktigt som jag hade tänk då de förra husägarna inte var av den händigare sorten, no offence, utan allt sitter lite hejsan hoppsan och tjosan vipsan. Men nu behöver man inte riskera livet varje gång man har lite bråttom ner för trappan.

Satt och funderade på det här med inredning. Jag tycker det är svårt att få till något snyggt just nu. Allt känns som att det blir för Svenskt. För kallt, för kalt och för grått. Men så insåg jag att alla rum i vårt hus är antingen grå eller gröna. Tvåan och Trean har gröna rum, Ettans, tv-rummet och halva köket är grått (den andra halvan är gult, pissgult och fult men ska bli grått). Lilla hallen är grå och stora hallen är grön. Det är alltså bara mitt sovrum som inte är grönt eller grått, det är så färglatt så det finns inte. Det är vitt.
Jag är tydligen inte mycket för det här med färger.
Eller jo föresten, tvättstugen är någon slags rosa-orange. Tur att det är mitt hobbyrum och jag tillbringar en hel del tid där annars skulle jag väl spy på grönt och grått.

Over and out

Idol

Men vad är det för fel på en del männsikor som ställer upp i Idol?
Hör de inte att de sjunger som krattor?
Har de inga släktingar och vänner som kan säga till dem?
Lyssnar de inte på sin släktingar och vänner som säger att de suger?
Har de noll självuppfattning?
Har de noll självbevarelsedrift?
Är de dumma i huvudet?

Over and out

Liten älva ryms i björnfamn

Just idag är jag stark.
Med ett litet, litet undantag en stund på eftermiddagen när jag nästan bröt ihop lite. Men jag bet mig så hårt på insidan av kinden och svalde klumpen i halsen så att jag kom undan gråten i rena förskräckelsen.
Och just då när det kändes som värst så var Speciell vän där med sin stora och varma famn och jag kröp in där och gömde mig tills känslan nästan var helt borta.
Det är ju den bästa sorten, pojkvänner med björnfamn som man bara försvinner in i. Man liksom äts upp av den där stora varma goa famnen.
Dessutom får det mig att känna mig liten och nätt som en liten älva. Yey!

Annars tycker jag att snuvan sköter sig bra, den hänger med även om jag gör mitt bästa för att låtsas att den inte finns.

Men, ni vet Kicks reklam? Den med tjejerna som bland annat bryter av en hårborste modell giganto? Den är ju helt fruktansvärd! Jag blir lika rädd varenda gång, speciellt för den sista tjejen som spiller ut nagelack på golvet. Åh, rys, vad läskig hon är!
Jag tycker allvarligt väldigt synd om den tjejen som har blivit sminkad till denna urläskiga clown inspirerade monsterbruden. Fy och fy, bort med den.

Nu ska jag hosta en stund innan jag somnar. Kanske läster jag ett kapitel eller två också innan jag träffar kudden. Jag ska upp tidigt i morgon för jag har en broms att laga på min kära bil. Igen. Åh, vad roligt det är med gamla rishögar.

Over and out

Det kan löna sig att lämna tillbaka sådant som man har lånat

Kolla vilka skitsnygga tallrikar jag fick av mamman här om dagen.
Jag tror att jag fick dem för att hon blev så glad över att jag lämnade tillbaka fyra stycken av hennes kristallglas som jag "lånade" när jag flyttade hemifrån för nitton år sedan.
Måste kolla om jag har något mer som är hennes...

Over and out

I-lands problem

Just nu är Facebook det enda beviset på att jag faktiskt existerar.
Kanske är dags att börja partaja igen så att man får något slags liv igen.

Det är kanske så att man inte ska tänka, man kanske bara ska gå ut, dricka och ha kul istället för att sitta hemma och fnula över livet. Det kanske är när man gör det som man blir deprimerad.
Vet att jag läste om en kille som satt hemma, ensam och tänkte för mycket. Det slutade med att han blev paraniod och tog livet av sig.
Nu har jag inga planer på att varken bli paranoid eller ta livet av mig, lika bra att jag skriver det så att ni vet. (Bäst jag talar om det på facebook också så att jag vet att jag finns.)

Nåja, nu spelar det ju ingen som helst roll för även om jag fortfarande hade festade hade jag inte haft råd att göra det den här helgen i allfall. Desstuom skulle jag ändå inte ha orkat det med tanke på att jag är sjuk.
Men av någon konstig anleding har folk alltid råd att dricka, röka och snusa hur panka de än är. Och vad ändå märkligare är att de säger att de inte har ett öre, fast sedan köper de något av ovan nämnda, eller alla tre. Vad kom de pengarna ifrån då?
När jag säger att jag är pank så är jag pank och då menar jag på öret.
Och nej, jag är inte helt pank, jag har lite pengar till mat.
Bara så att ni vet i fall ni ser mig handla en falukorv eller så.

Sen kommer man ju osökt till frågan varför jag bryr mig.
Hur kommer det sig att jag bryr mig om att andra går på krogen fast de är panka? De får väl köpa vad de vill för sina pengar. Det är ju inte mitt problem om de vill köpa arton kilo häftmassa för sina sista korvören, eller om de vill lägga sina sista slantar på att beställa "Tårätaren Nils" eller "Vakumpåsen Berit" från Tv-shop.
Men ändå, ändå så sticker det irriterande i mitt inre.
Mest för att jag är så trött på folks gnäll. Det kan väl ändå inte vara ett så jävla allvarligt problem att folk inte har råd att köpa sina surrogat nappar eller en (napp-)flaska öl på krogen när det faktiskt finns folk som svälter ihjäl.

Det blev en in i helvete dyr månad för mig, och då menar jag det. Men å andra sidan så kommer varken barnen eller jag att svälta ihjäl så på det stora hela så funkar det ju.

Over and out

P.s. Tårätare finns i verkligenheten men om den heter Nils, vet jag inte. D.s.

Hon som var jag

Jag vaknar och jag somnar.
Och där i mellan.
Ja, där finns jag,
Jag existerar (även om man kan tro att jag inte gör det.)
Dagarna går, tiden liksom flyter.
Det är varken eller, inget och allt.
Hela min identitet är som bortblåst.
Var finns hon, hon som var jag?

Over and out

Dynga, både hemma och i politiken

Dyngförkyld.
Smaka på det ordet, inte bara det negativa i att vara förkyld utan vi slänger in ett extra dyng, som i tex kobajs för att riktigt känna hur otrevligt det är. För otrevligt är just vad det är att vara dyngförkyld. Fråga mig, jag vet.
Ont i, inte bara huvudet utan hela kroppen. Näsan rinner, halsen kittlar. Urk och blä vad jag inte tycker om att må så här.
Men jag tröstar mig med att en förkylning trots allt går över på några dagar eller max en vecka och att det skulle vara värre att amputera ett ben.

Tryckte i mig ett antal värktabeletter och gick på fördelsedagskalas. Det funkade men jag kunde ju inte gosa med födelsedagsbarnets barn utan höll mig på behörigt avstånd så att han inte skulle få något av min otrevliga dyngförkylning. Inte för att jag skulle ha någonting emot att ge bort den, men till honom vill jag inte ge den och det är inte för att vara snål utan enbart för att jag tycker hemskt mycket om den lille gynnaren.

På kalaset var också ett par flator som vi känner och vi började prata lite politik så här inför valet, vuxna som vi är. I allfall så berättade en av flatorna att ett av våra svenska partier skrivit på sin hemsida att de minsann inte hade någonting emot homosexuella i vårt samhälle. Men så bra tänkte hon och läste vidare. De homosexuella fick visseligen finnas men de fick inte gifta sig och inte skaffa barn. Nehej, okej, man får finnas men enbart i garderoben då eller? Så, march in i garderoben med er.
Vilket jävla skitsnack rent ut sagt. Och hur hade de tänkt lösa det med alla de som redan är gifta med varandra? Och alla de som redan har barn? In med barnen också i garderoben eller?
Ja, herre Gud vilket jävla skitsnack säger jag.
Men så bra, då vet ju i allafall jag ett parti som jag inte ska rösta på.

Over and out

Tjenare är du också i stan?

Tre bra nätter på jobbet.
I rad!
Och ännu bättre, nu är jag ledig ett tag.

Idag såg jag en äldre herre på ett övergångställe på Sveavägen i Stockholm och jag hann med att tänka;
-Där går ju han!
och skulle precis tuta och vinka när jag kom på att det var Leif Silbersky. Tror inte att han känner igen mig. Inte för att han skulle det för vi har aldrig träffats eller haft något att göra med varandra över huvudtaget. Men det är ju som vanligt när man ser en kändis, man tror ju i flera sekunder att det är någon man känner tills man inser att det är just, en kändis.
Nåja, jag övervägde att stoppa honom och fråga om vi skulle ta en kaffe, det finns både en och två frågor jag skulle vilja ställa till honom.

Nu kör jag igång med ledigheten, ciao.

Over and out

Tungt, men tänk ändå...

Tänk ändå vad lyckligt lottad jag är.
Inte en, inte två utan tre underbara barn har jag burit, fött och håller som bäst på att uppfostra.
Ni är bäst, jag älskar er!

Over and out

Fy fan för allt

Gode Gud, giv mig styrka.
Eller ja, vem som helst kan få göra det för just nu känns det tungt.
Tungt som att skotta tösnö
Tungt som att klippa för långt gräs som är vått av spöregn
Tungt som att köra överlastad kundvagn i snöglopp
Tungt som att putta en trasig bil med handbromsen i
Ja, ni fattar, det är;
Tungt.

Men Tvåna kom hem på lunchen med ett koppel kompisar. Hon såg att jag gråtit och gav mig en kram. Och när hon sa "Jag älskar dig" så vet jag att jag orkar ett tag till. Det är då jag vet att det är värt det. Trots allt värt det.

Over and out

Tog permobilen till jobbet

I går sa de på radio att det körde en permobil i kollektivkörfältet mellan Smista och Bredäng, på motorvägen alltså. En permobil. På motorvägen.
Känns inte som en jätte, jättebra idé.
Min jobbarkompis och jag resonerade att personen i permobilen (för jag antar att det inte var en ensam permobil som var ute och åkte) troligen hade slagit vad med någon huruvida det skulle funka eller inte, eller om personen bara hade missat bussen och tänkte att det går nog fint att ta kollektivkörfältet med permobilen, det blir ju nästan som att åka buss.
Jag trodde på det sistnämnda.

Måste erkänna en rätt barnslig grej jag gjorde idag när jag var på väg ut ur Stockholm. Det var rätt sega köer in mot stan och vi som skulle ut ur stan rullade på i sjuttio medan de kröp i tio km i timmen. Då kunde jag inte låta bli att ropa "suckers" och le ett Ace Ventura leende åt de stackarna i köerna. Som hämnd för att de rullade på i fredags när jag satt fast i tretimmars kön.
Det känndes rätt tillfredställande kan jag erkänna.

Over and out