(O)medmänniskor finns det gott om

Vad fan har hänt med medmänniskorna?
I morse runt sju lossade jag på en av Stockholms mest trafikerade gator. Jag hade just börjat när det hände en olycka vilket resulterade i att jag fastnade under ett gods, fastklämd mot trottoarkanten. Jag blev alltså liggande på trottoaren med en tung vagn över mitt högra ben och fot och kunde inte komma loss.
På gatan precis bredvid åker det både bilar och bussar och på andra sidan av mig, på trottoaren, går och cyklar det människor. Kom också ihåg att det här är en av sveriges mest trafikerade gator.
Ingen, jag upprepar, ingen stannade för att hjälpa mig. Ingen stannade för att fråga och jag var okej eller om jag behövde hjälp. Ingen.
Jag ligger alltså fastklämd på trottoaren med massor av människor runt om kring mig och är ändå helt ensam.
Är det inte för jävla ynkligt?
Folk brukar skylla på att de inte vågar stanna för det kan vara en galen knarkare påtänd av gudvetvad. Eller ett fyllo som blivit liggande efter en helkväll med T-röd.
Men en trettioårig tjej i arbetskläder under en vagn lastade med gods bredvid en lastbil kan man väl knappast missta för en nerdrogad uteliggare?
(Med detta menar inte jag att man inte ska hjälpa uteliggare, knarkare och fyllon som blivit liggandes utmed gatan, det tycker jag såklart att man ska. Man ska erbjuda alla hjälp. Jag har själv stannat, backat tillbaka med bilen, gått ut och ruskat liv i en stenfull gubbe och frågat om han ville ha hjälp. Hjälp ville han inte ha, men han verkade ändå nöjd över att jag faktiskt frågat och inte bara nonchalerat han där han låg på trottoaren. Han kom till sans och tittade klart på mig och sa att han klarade sig och att jag kunde åka. Då gjorde jag så. Men jag stannade i allafall och frågade.)

Jag lyckades till slut göra någon slags Houdinigrej där och lirka loss benet så att jag kunde ta mig upp från asfalten och känna att inget var brutet.
Men att folk bara går förbi. Att man ser att de ser en och tittar på en men inte gör ett jävla dugg för att hjälpa en känns som att få ett slag i ansiktet.

Är de för fina för att hjälpa en simpel arbetare?
Ska var och en sköta sitt?
Är de rädda för andra människor?
Eller vad fan handlar det om?

Nåja, jag tog mig hem med alla lemmar fast vid bålen och inget verkar som sagt brutet men jag är ordentligt ledbruten och ryggen och nacken fick sig en jävla kyss när jag lekte Houdini. Benet under knät fick sig en tryckare och gör ont.
Ringde min chef på vägen hem och berättade att jag gjort mig illa och undrade om jag kunde åka hem klockan tio (då jag slutar enligt schema) och att någon annan kunde ta returgodset då jag knappt tog mig i och ur bilen ens. Men nehej du, det gick inte för sig för det fanns ingen annan som kunde göra det och det var så mycket att göra idag.
Vad bra sa jag, att det inte är så noga med oss anställda. För det är ju klart, vi är ju ersättningsbara.
Frågade om han kunde komma och hjälpa mig i allafall eftesom han ändå var inne vid jobbet. Men si det skulle han inte alls ha tid med för han låg efter med sitt. Antar att det han menade med sitt var pappersarbete.
Vad skönt att veta att det är viktigare än jag.
När vagnen var loss kom han i allafall och hjälpte mig att lossa bilen.
Så jag kanske har något slags värde i allafall.

Man kan väl säga att den här morgonens eskapader fick mig att känna mig lite som ett intrampat tuggummi i asfalten där på trottoaren.
Och en liten aning fick jag ju om hur det måste kännas att vara en del av bottenskiktet som folk knappt sneglar åt där på trottoaren när de går till sina viktiga möten och sammanträden.
Eller till sina jobb på Seveneleven eller OKQ8 eller vad det nu kan vara för ställen de jobbar på. För det var ju inte bara kostymer som gick förbi mig där på trottoaren.

Nu, väl hemma och efter ett bad hetare än i helvetet så känner jag mig mörbultad men ganska okej. Ska vara hemma i natt i allafall och se hur jag mår i morgon.
Håll tummarna att alla ben är hela och att ryggen rätar ut sig.

Men jag säger bara det;
Fy fan för medmänniskor.

Over and out