tisdag 30 november 2010

Rövåkning is the shit

Det är bra för er som gillar min blogg att jag har brutit foten, tänk vad mycket tid jag har att blogga på. Tyvärr så händer det ju inte så mycket här hemma att skriva om.
Det som händer är att jag sitt-ligger i soffan och är på Facebook eller tittar på TV. Sen hasar jag mig upp och ner för trappan för att försöka få något som helst gjort och för att få tiden att gå.
Pappan kom med en ledstång till trappan så nu ska jag bara lura någon att sätta upp den (säg bara till om du känner dig manad). Trappa utan ledstång är inte bra, inte bra alls. Det är helt livsfarligt att hoppa nerför trappan och helt omöjlig att hoppa uppför. Rövåkning is the shit.
Dammsög lite i köket på ren envishet.
Tvåan har i allafall tvättat och upptäckte då hur lätt det är. Vad bra sa jag när hon sa det, då är det bara att köra på. Hon fixade mat också och dammsög och torkade golvet i hallen. Ettan dammsög också, gick ut med soporna och tömde kattlådan.
Tur jag har stora kids, annars skulle det här vara riktigt bökigt.

Nåja, nu har jag ju fått till ett helt inlägg och det handlade inte om någonting, det är ju en bedrift i sig. Hoppas det händer något mer i morgon så att jag har nåt kul att berätta. Annars får jag väl börja leta i mitt huvuds gömmor och vem vet vad det blir då?

Over and out

Detaljer, detaljer...

Och nu, på begäran av Speciell vän, den ocensurerade versionen av benbrottet.

På vägen hem, i armarna på min goda vän och mitt x grät jag som ett barn. Erkänner.
Väl hemma, grät jag som ett barn. Erkänner.
Vägrade konstant att åka till akuten. Erkänner.
Grät som ett barn när Speciell vän var ute och rökte i tron att han inte hörde mig och på så sätt undvika att åka till någon som helst slag av sjukhus. Erkänner.
Tjatade oupphörligt hela vägen till akuten, ett par timmars resväg i det dåliga väglaget, att vi skulle vända för det var bara en liten stukning. Erkänner.
Tvingade Speciell vän att säga att det var hans fel att vi åkt in om det skulle visa sig att det inte var brutet och vi upptagit viktig tid för personalen på akuten. Erkänner.
Tryckte i mig en beagle, en stor smörgås, en kopp kaffe och en yoghurt på vägen hem från akuten. Toppade med en halv räkbaguette. Erkänner.

Speciell vän tyckte att jag hade "glömt" berätta en hel del. Detaljer, detaljer sa jag.

Over and out

söndag 28 november 2010

Snäpp. Så var foten av.

Jaha, och så gick jag på fest och hade skitkul. Gick ut och hade fortfarande skitkul. Sen bröt jag foten och det var inte kul.
Fattar inte vad som hände egentligen men plötsligt var foten av. Vi dansade och tjoade omkring till det roliga bandet och jag struttade omkull lite och sedan när jag hoppade upp igen så ville inte foten riktigt vara med länge. Kände ju att något hände men dansade lite till och tyckte att det här funkar ju.
Envis som jag är så skulle jag ju såklart gå hem. Jodå, visst ser´u, inga problem. Nä, visst inte alls. Tillslut mer eller mindre bar min goda vän och mitt x mig hem.
Väl hemma krånglade Speciell vän av mig stövel och då såg vi ju att det inte såg jättebra ut och det var bara att sätta sig i bilen och åka till akuten.
Väl där så var det lugnt och stillsamt så det gick snabbt att komma in på röntgen och få ett snyggt litet gips från tårna upp till knät.
Jättefint. Jo, jag lovar. Men inte så värst praktiskt när man är trebarnsmorsa, matte och lastbilschaffis.
Så nu är jag sjukskriven i allafall till slutet av januari och tydligen hade doktorn sagt att det var det allra kortaste och att det med all säkerhet skulle bli längre ändå. Just det hörde inte jag att han sa. Jag antar att jag valde att inte höra just det.
Det positiva är ju att jag i allafall blir "ledig" över jul och nyår. Man får ju lov att försöka hitta det positiva i det negativa.

Har insett att jag måste skaffa en ledstång till trappan för det har jag tyckt varit onödigt att ha. Jo, visst jätteonödigt. Men inte så värst onödigt när man ska ta sig upp och ner för trappan och foten är av. Då plötsligt är det väldigt, väldigt nödvändigt med en ledstång.
Just nu så hoppar jag ner för trappan med kryckorna och hasar mig upp på röven för trappan och försöker på olika sätt och med blandat resultat att få med mig kryckorna. Funkar ju sådär.

En annan positiv sak som hände igår var att jag hittade en god gammal vän som jag har saknat och ännu gladare blev jag idag när hon ringde för att kolla hur det var med mig och sa att hon var glad att ha mig tillbaka i sitt liv. Det kändes bra i mitt bröst och nu tänker jag inte låta något skit, varken gammalt eller nytt, komma ivägen.

torsdag 25 november 2010

Sexy bitch

Speciell vän sov över i natt. Jag sov i flanellpyamas, strumpor, raggsockor och duntofflor. Väldigt sexig kände jag mig, speciellt som snoret rann och jag frossade i feber. Som sagt, välidgt sexigt.
Idag är det raggsockor och mössa som gäller inne. Fast jag fryser lite ändå.

Over and out

onsdag 24 november 2010

Bättre en förkylning i näsan än en storm utanför hytten

Måste ju erkänna att det faktiskt till och med är skönare att vara sjuk än att ge sig ut i natt.
Antar att man egentligen inte får säga så, alltså säg inget till chefen. Men jag har hellre denna snuva än ger mig ut i denna svinstorm.
Släpade oss ut med hundarna på en pissväng nu och det var inte ett jävla dugg skönt.

I morgon ska Trean och jag ha en mysig dag och läsa massor av böcker och bygga garage av kapplastavar. Det bestämmde vi innan han somnade och det tycker jag låter som ett lagom projekt med tanke på hur jag mår.
Så det blir sängen länge med massor av Alfons Åberg, Axel som kör fast i leran med sin trehjuling, Halvan och alla hans fordon och så förstås den bästa boken, Guppyresan av Camilla Eriksson.
Läsa ska jag väl klara om jag tar några Alvedon och laddar upp med näsdukar, man kan väl ta snytpauser emellanåt.

Läste gjorde jag natten som var, Emma Janestigs bok; Varför gråter inte Emma?
Och nog fan grät jag allt, från pärm till pärm. Grät så tårarna sprutade.
Sedan smög jag mig upp i natten och lyssnade till mina barns andetag.

Var på kurs på jobbet idag också. Det var lite nyheter så det var nog nytta med det. Åt lite smaklös bricklunch också. Inte för att jag hade märkt om det hade smakat någonting med tanke på att alla mina lukt och smaksinnen är på semester i förkylningen men jag blev mätt i allafall.

Nu blir det sängen. Tills i morgon kväll eller så, natti.

Over and out

tisdag 23 november 2010

Och som jag grät!

Over and out

Havregrynsgröt med lingon det är gott men inget vidare att ha i bihålorna

Idag "vabbar" jag för andra gången på ett år. Fan, det börjar ju nästan att bli en vana. Treans fröken ringde på förmiddagen och det var bara att hasta hem och hämta upp han. Det gjorde inte direkt mig någonting med tanke på att det känns som att någon tryckt in havregrynsgröt i mina bihålor. Havregrynsgröt med sura lingon. Vi lade oss i soffan och tittade på film och sedan blev jag kvar där hela dagen. Jag är faktiskt fortfarande kvar i soffan och den enda sträcka jag tänker avlägga idag är den från soffan och in till sängen.

I morgon måste jag dock släpa mig iväg till stan för vi har kurs på jobbet och den kan jag inte missa. Som tur är lovade pappan att ställa upp med Trean under tiden. Tur att jag har min pappan och mamman. Men jag ville inte be pappan att ta Trean hela tiden nu när han är sjuk för jag vet inte rikitgt hur mycket han egentligen orkar. Han säger ju hela tiden att det inte är någon fara och att han känner sig helt återställd efter sin stroke, men jag köper inte riktigt det där faktiskt. Man kan ganska lätt se att det inte är riktigt sant men det skulle han ju aldrig erkänna. Aldrig (Åh, envisa gubbe. Se där, då vet man var man fått det ifrån).

Natten som var på jobbet flöt väl på skapligt ändå till sista stället. Dit hade jag pallar både på släpet och på bilen och när jag har lossat där brukar jag lämna vagnen där för att sedan ta min rast och efter den köra till sista lossnignen. Men igår klantade jag mig och glömde lossa en pall från vagnen vilket innebar att jag fick koppla på den igen efter att ha lossat bilen (det var nämligen då jag kom på det, när jag upptäckte att den pallen jag trodde stod på bilen inte gjorde det och då är ju inte ens jag dummare än att jag hajjade att den stod kvar på vagnen och att den inte mirakulöst hade försvunnit från bilen under natten) och backa ner den igen och lossa den (jävlaskit-)pallen jag glömt, koppla loss igen och sedan ta min rast. Men så är det när man är klantig och inte tänker sig för. Min arbetskamrat hade inte direkt strörre tur, han kom till samma ställe som mig för att parkera sin vagn och dra över en pall från vagn till bil (ja, han klantade sig också) och när han svängde runt med vagnen gick han lite för tight och drog av kabeln mellan bil och vagn och hela vagnen blev svart. Grattis.

Nu tänker jag gå och lägga mig och läsa "Varför gråter inte Emma".
Och gråta är ju just vad jag gör bara jag öppnar den där boken.

Over and out

lördag 20 november 2010

Bussfilen är ingen bra väg till skolan, i allafall inte när man är utanför bussen

I morse sa de på trafikradion i Stockholm att en liten kille i sex, sju års ålderna sprang i bussfilen på motorvägen. Ja, ni läste rätt, i bussfilen på motorvägen!
Mitt hjärta höll på att stanna. Inte för att jag var i närheten utan bara för själva tanken att en liten knodd på sex, sju år sprang omkring mitt i morgontrafiken i Stockholm. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den lille killen kom i säkerhet så snabbt som möjligt och att allt gick väl.
Bara tanken på det hela fick nästan mitt hjärta att stanna.

Annars har natten på jobbet varit bra, Speciell vän var med och höll mig sällskap. Och han höll mig faktiskt sällskap hela natten. Han sov över sista lossningen på morgonen men det förlåter jag han för. Jag blev så glad när han fixat och ordnat med hundvakt och ordnat så att han kunde sluta tidigare för att följa med mig i natt. Det gjorde mig så där fluffig inuti. Sådär klibbetiklabbig och glad i hjärtat. För vilken tjej gillar inte när en kille planerar och genomför en liten överraskning?
Jag gillar´t stenhårt i allafall.

Men den här dagen har nog inte så mycket att bjuda på och även om det skulle vara så att den har det så vet i fan om jag orkar vara med på det. Blir nog mest soffa.
Och i morgon fyller världens bästa mormor 91 år och det ska såklart firas.

Over and out

fredag 19 november 2010

Dammig gammal soffa. I hörnet, under all bråte

Ibland känner man sig som en blommig soffa i ett hörn. En som står sådär lite i skymundan med högar av tvätt och dammiga gamla kuddar i. En bortglömd, dammig, ensam gammal soffa som ingen längre vill sitta i.
Det handlar såklart om att bli tagen för given.
Säger det på en gång så att det inte blir några missförstånd, det är inte Speciell vän som får mig att känna mig som en blommig soffa.
Det sjuka är att jag dessutom känner mig småsint för att jag känner mig som att jag blir tagen för given. För jag antar att det gör en till en lite dålig människa när man är så småsint att man inte kan se förbi det.
Är det jag som är en otacksam skit som känner så här?
Åh, jag vet inte!
Men jag gör väl som vanligt, biter ihop och låtsas som ingenting. För egentligen spelar det ju ingen roll, jag kommer ju att finnas här ändå. För att jag vill.

Over and out

torsdag 18 november 2010

Ålande körning gör mig rädd

Var lite skraj igår och fick myrkryp i hela kroppen. Blev inte mindre rädd när jag körde till jobbet och det var halt som bara fan.
Har lånebil på jobbet eftersom "min" lastbil ju står med trasig bakaxel sedan i lördags. När jag körde mot huvudstaden i natt så tänkte jag att det var väl fan vad den här bilen var ostadig och vinglig att köra. Hela ekipaget ålade som en orm över vägen och jag tänkte att det var tur att det var tvåfilig väg så att jag inte åkte ner i diket.
Sedan isåg jag att det inte var bilen som var problemet.
Det var halt.
Då blev jag rädd.
Men fram kom jag i allafall. Men det blev inte så mycket till rast men det var lika bra det för värmaren fungerade inte i hytten och det var ju inte direkt varmt i natt om man säger så.
Hoppas på att den här natten blir bättre och att jag har mindre oro i kroppen inatt.

Ser ni "Välkommen åter" på fyran?
Om inte, gör det!

Over and out

onsdag 17 november 2010

Ge mig en flaska med Myrr!

Men vad fan. Känner mig orolig i kroppen. Det känns liksom inte bra, bara. Jag kan inte sätta fingret på det men det känns bara liksom...fel.
Men hur kan det göra det när jag är så sjukt lycklig för tillfället?
Varför kan man inte bara få känna sig glad och bra och lycklig.
Nej, kroppen känns orolig.
Rastlös. Myrkryp. Oro.
Varför?

Over and out

Goa, roliga, fräna mormor

Har varit på sjukan och hälsat på min fina mormor idag.
Lilla, goa tant. Get well and go home.
Älskar dig lilla mormor.

Over and out

tisdag 16 november 2010

Att vara eller inte vara

Vissa lossningställen är bättre än andra. Min chef har nu bestämmt att båda mina bilar ska köra till det stället som jag tycker är absolut drygast att lossa på. Det känns inte som jackpot direkt.

Men som jag sa till han här om dagen, det börjar kanske bli dags att leta på något annat att göra ett tag. Vi får se vad som dyker upp.





Jag kanske ska hitta på något helt annat att göra? Sluta dra tunga pallar, sluta köra i snö och elände, sluta vara chaufför.
Vet inte riktigt vad jag vill.

Fnular.

Over and out

måndag 15 november 2010

Men det är tur att man inte behöver gå ner till ån med sin tvättbräda...

Jag kom på att jag inte har berättat om min roliga jobbarhelg. Observera att roliga ska uttalas med ett ytterst ironiskt uttal.
Natten till fredag så tyckte jag att bilen lät lite märkligt sådär. Inget jättestort utan när jag svängde till höger så skramalde det lite och jag körde ner rutan vid ett antal tillfällen för att lyssna efter ljudet. Ibland skramlade det till och ibland inte.
Upplyste min chef på morgonen när jag kom in men han hade nog inte riktigt tid att ta till sig informationen eller någon för det hände inget speciellt utan bilen gick på dagen med en annan chaufför. Han hade tydligen inte hört något för han hade inte sagt någon om något missljud.
Natten till lördag så lyssnade jag efter ljudet och fnulade på om det kunde ligga något skräp i verktygslådan (stor låda på sidan av lastbilen som brukar kunna innehålla allt från dunkar med olja och spolarvätska till gamla verktyg och skitiga spännband) och skramla omkring.
På turen hade jag tre lossningar på vagnen och en på bilen och när jag åkte från det näst sista stället som jag hade på vagnen så lät det plötsligt mer när jag åkte i ett nedförslut men jag hankade mig fram till sista lossningen som stod på vagnen.
Väl där och färdiglossad så kom min arbetskamrat förbi eftersom han var i närheten och jag ville ha hjälp med att lyssna/titta utifrån bilen vilket ju av naturliga skäl är rätt svårt när man måste sitta i hytten och köra.
Han lyssnade och tittade och hummade en stund och muttrade om bakaxelhaveri.
Suck, suck, suck
Jouren meddelade att jag inte fick köra en meter med lasset på utan arbetskamraten fick köra och lossa sitt sista ställe sedan fick vi dra av hela mitt lass på hans bil. Medan jag körde och lossade det så körde han min bil i fem km/h till verkstaden där det snabbt konstaterades att det verkligen var ett redigt haveri.
Det hela slutade med att arbetskamraten och jag fick köra genom hela huvudstaden för att hämta en lånebil innan vi kunde köra hem.
Ett nattpass som slutade på sisådär fjorton och en halv timme.
Det är inte att rekomendera kan jag säga er.
Hem och sa hej och sedan godnatt till mina barn och sedan sova några få timmar innan det var dags att åka till nästa pass.

Natten till söndag tillbringade jag min rast med att studera några uteliggare som har "flyttat in" med sin van på en byggarbetsplats. De har nu på ca en vecka spridit ut allt från gamla cyklar till plaströr och allsköns sopor så det finns allt att titta på.
Sedan somnade jag och försov mig en kvart.

Sista lossningen skulle jag pressa in sjutton pall i ett litet rum som enbart rymmer sexton pall. Det gick med jävligt god vilja och en pall som fick plockas på golvet, på andra pallar och lite här och där. Så kan det gå när det är "nyckellossning".
Jag undrar om personalen där tyckte om mig när de skulle ta reda på det hela. Min gissning är att de gillade mig ungefär lika mycket som jag tycker om nyponsoppa. Inte alls med andra ord.

Nu är det i allafall helg och jag skiter fullständigt i allt vad lastbilar, palltruckar och bakaxlar heter i flera dagar.
Nice!
Nu får man koncentrera sig på tvättmaskiner, dammsugare och diskmaskiner istället. Och såklart mina ungar och han den där skäggiga typen. Och det, mina vänner, det gör jag så gärna så.

Over and out

söndag 14 november 2010

Skadeglädjen; den enda sanna glädjen?

Har precis börjat min helg med en lång varm dusch och nu tänker jag bädda rent i sängen och sedan tänker jag väl inte göra någonting resten av dagen.
Jo, kanske se några filmer, läsa något i någon bok, pilla mig i min obefintliga navel och eventuellt äta något. Om jag orkar.
Annars kanske jag mest ligger i soffan och tittar på de fyra personer som jag älskar mest i hela vida värden.
Resten av er kan ju njuta av era eventuella baksmällor och söndagsångestar.

Over and out

fredag 12 november 2010

Höga och i mocca, det kan ju inte bli fel!

I dag har jag varit och hämtat mina bästaste stövlar i stan eftersom de har varit inne på reparation. För det mesta brukar jag slänga skor och stövlar som inte behagar hålla men just det här paret har allt som ett par stövlar ska ha.
De har höga klackar, de är i mocca och de är snygga.
Se där, allt ett par stövlar behöver. Dessutom är de sköna och det gör ju inget det heller.
Så nu har de hela, fina sulor under klackarna också och dessutom hade den snälla klackbarspersonen (som för övrigt är läskigt lika Karlsson på taket, fast utan propellern då) borstat upp dem och gett dem ett lager impregnering.
Åh, vad härligt.

Nu blir det te och rostade mackor med Ettan och Speciell vän. Ja, jävlar vad trevligt!

Over and out

torsdag 11 november 2010

Mord med tv-dosa

Insåg under onsdagsritualen (Berg flyttar in och Välkommen åter med Tvåan. Idag även med Speciell vän) att jag kanske inte är så där stensäker i soffan trots allt.
Tvåans ögon blev plötsligt så där enormt stora som bara hennes ögon kan bli och hon stirrade med fasa över axeln på mig. När jag sakta vänder mig om spatserar en spindel stor som en Honda Civic ner för väggen. Stor och tuff som man är så måste man ju hålla minen och pedagogiskt säga till dottern att det ju bara är en liten, liten spindel och den DÖDAR man ju hur lätt som helst.
Letar i panik efter vadsomhelst som jag kan döda den vidriga saken med.
Slår herr (eller om det var fru, vem tusan ser skillnad?) femhundrafemtioelva gånger med en tv-dosa tills det endast återstår en liten, luggig hög av det som en gång i tiden var herr/fru spindel. Sen slår jag den lite till, bara så där för säkerhets skull. Just in case, liksom.
Immse, vimmse spindel klättar inget mer.
Mouhahahhah!
Så om det regnar i morgon så är det mitt fel.

Over and out

onsdag 10 november 2010

Jag är i allafall inte en lika dålig medmänniska...

Märklig grej som hände idag var att det kom hit en kille och skulle ge mig en offert på en värmepump och prata lite om hur det funkar och vilka besparingar man kunde göra. Ja, det verkar väl inte så märkligt tycker ni och det var det väl inte heller. Det märkliga med det hela var att det slutade med att vi satt och diskuterade ekonomi i några timmar istället för att prata om tråkiga värmepumpar.
Fast vi pratade så klart om värmepumpar också, inte bara infrastruktur.

Körde en snabbis till affären och där kunde jag konstatera att vi här i byn inte har lika tråkig attityd gentemot våra medmänniskor som i vissa andra städer. Vi var fyra personer på parkeringen, varav ett var ett par, en ensam dam och sedan jag. Både damen i paret och den ensamma damen föll omkull samtidigt. Damen i paret kom snabbt upp med hjälp av sin man och sedan hjälptes paret och jag åt att hjälpa den ensama damen. Det visade sig att hon hade en benprotes som gjorde det svårt för henne att komma upp även fast vi stöttade henne. Nåja, upp kom hon och vi hjälpte henne till bilen med kassar och allt.
Jag tänker i allafall inte vara lika taskig som andra var mot mig när jag behövde hjälp.
Sisådär, nu fick jag slå mig på bröstet lite idag med.

Hittade ett jobb idag som jag tänker söka. Tänk om man skulle få det.
Jobba dagtid.
Om det här var en ljudblogg skulle ni höra mig göra Homer Simpsons ljudet nu, ni vet det där han gör när man pratar om munkar.

Ser ute nu att det börjat snöa igen. Jag vill inte ha någon snö. Jag vill verkligen inte ha någon snö.
Som tur är så är jag ledig i kväll också. Så oroa er inte över mig i kväll heller för jag sitter säker i soffan i kväll, precis som ni, hoppas jag.
Dessutom ska Speciell vän sova över i natt så det blir extra mysigt.

Over and out

tisdag 9 november 2010

Tänker på dig

Min bästaste vän mår urdåligt just nu och jag önskar så av hela mitt hjärta att jag kunde göra någonting för att underlätta för henne. Jag önskar jag kunde ställa allt till rätta och fixa allt genom en liten knäpp med fingrarna.
Klapp, klapp och hon var hel igen.
Men jag kan inte, hur gärna jag än vill.
Jag vet faktiskt ärligt inte om hon läser min blogg eller inte.
Hur som helst, vare sig hon gör det eller inte så hoppas jag hon vet hur fantastiskt viktig hon är för mig.
Älskar dig, älskade vän

Over and out

måndag 8 november 2010

(O)medmänniskor finns det gott om

Vad fan har hänt med medmänniskorna?
I morse runt sju lossade jag på en av Stockholms mest trafikerade gator. Jag hade just börjat när det hände en olycka vilket resulterade i att jag fastnade under ett gods, fastklämd mot trottoarkanten. Jag blev alltså liggande på trottoaren med en tung vagn över mitt högra ben och fot och kunde inte komma loss.
På gatan precis bredvid åker det både bilar och bussar och på andra sidan av mig, på trottoaren, går och cyklar det människor. Kom också ihåg att det här är en av sveriges mest trafikerade gator.
Ingen, jag upprepar, ingen stannade för att hjälpa mig. Ingen stannade för att fråga och jag var okej eller om jag behövde hjälp. Ingen.
Jag ligger alltså fastklämd på trottoaren med massor av människor runt om kring mig och är ändå helt ensam.
Är det inte för jävla ynkligt?
Folk brukar skylla på att de inte vågar stanna för det kan vara en galen knarkare påtänd av gudvetvad. Eller ett fyllo som blivit liggande efter en helkväll med T-röd.
Men en trettioårig tjej i arbetskläder under en vagn lastade med gods bredvid en lastbil kan man väl knappast missta för en nerdrogad uteliggare?
(Med detta menar inte jag att man inte ska hjälpa uteliggare, knarkare och fyllon som blivit liggandes utmed gatan, det tycker jag såklart att man ska. Man ska erbjuda alla hjälp. Jag har själv stannat, backat tillbaka med bilen, gått ut och ruskat liv i en stenfull gubbe och frågat om han ville ha hjälp. Hjälp ville han inte ha, men han verkade ändå nöjd över att jag faktiskt frågat och inte bara nonchalerat han där han låg på trottoaren. Han kom till sans och tittade klart på mig och sa att han klarade sig och att jag kunde åka. Då gjorde jag så. Men jag stannade i allafall och frågade.)

Jag lyckades till slut göra någon slags Houdinigrej där och lirka loss benet så att jag kunde ta mig upp från asfalten och känna att inget var brutet.
Men att folk bara går förbi. Att man ser att de ser en och tittar på en men inte gör ett jävla dugg för att hjälpa en känns som att få ett slag i ansiktet.

Är de för fina för att hjälpa en simpel arbetare?
Ska var och en sköta sitt?
Är de rädda för andra människor?
Eller vad fan handlar det om?

Nåja, jag tog mig hem med alla lemmar fast vid bålen och inget verkar som sagt brutet men jag är ordentligt ledbruten och ryggen och nacken fick sig en jävla kyss när jag lekte Houdini. Benet under knät fick sig en tryckare och gör ont.
Ringde min chef på vägen hem och berättade att jag gjort mig illa och undrade om jag kunde åka hem klockan tio (då jag slutar enligt schema) och att någon annan kunde ta returgodset då jag knappt tog mig i och ur bilen ens. Men nehej du, det gick inte för sig för det fanns ingen annan som kunde göra det och det var så mycket att göra idag.
Vad bra sa jag, att det inte är så noga med oss anställda. För det är ju klart, vi är ju ersättningsbara.
Frågade om han kunde komma och hjälpa mig i allafall eftesom han ändå var inne vid jobbet. Men si det skulle han inte alls ha tid med för han låg efter med sitt. Antar att det han menade med sitt var pappersarbete.
Vad skönt att veta att det är viktigare än jag.
När vagnen var loss kom han i allafall och hjälpte mig att lossa bilen.
Så jag kanske har något slags värde i allafall.

Man kan väl säga att den här morgonens eskapader fick mig att känna mig lite som ett intrampat tuggummi i asfalten där på trottoaren.
Och en liten aning fick jag ju om hur det måste kännas att vara en del av bottenskiktet som folk knappt sneglar åt där på trottoaren när de går till sina viktiga möten och sammanträden.
Eller till sina jobb på Seveneleven eller OKQ8 eller vad det nu kan vara för ställen de jobbar på. För det var ju inte bara kostymer som gick förbi mig där på trottoaren.

Nu, väl hemma och efter ett bad hetare än i helvetet så känner jag mig mörbultad men ganska okej. Ska vara hemma i natt i allafall och se hur jag mår i morgon.
Håll tummarna att alla ben är hela och att ryggen rätar ut sig.

Men jag säger bara det;
Fy fan för medmänniskor.

Over and out

söndag 7 november 2010

Är det en parodi eller kan det vara sant?

Fy fan vad jag älskar mitt liv just nu.
Så är det nu jag ska halka på en hundbajs och bryta nacken?
Eller vakna ur en dröm med filten i örat och tummen i arslet?
Eller får jag må bra nu?

Over and out

fredag 5 november 2010

Grävmaskinisten Kalle-Gurra

Alltså, idag har det tjatats kopiöst angående den nya boken om Kungen som kom ut här om sistens. Media blåser som vanligt upp allt till rigorösa propotioner.
Alltså, missförstå mig rätt, jag är ingen royalist, men för Jesu namn, ge karl en break nu!

För alla som inte har förstått det så är Kungen faktiskt en människa.
Ja, det är faktiskt sant. Han bajsa på toaletten, han borstar tänderna, han klipper tånaglarna.
Ibland har det hänt att han har gått på fest och blivit dyngrak. Han har säkerligen hånglat upp en och annan donna i sina dagar.
Precis som resten av oss dinousarier så har han varit ung och gjort en och annan tvivelaktig grej som han troligtvis inte är jättestolt över.

Men hörni, hur många är det av oss andra som aldrig har gjort några tabbar? Jag menar om vi verkligen ska vara ärliga mot oss själva?

Jag är i allafall jävligt medveten om att jag har gjort både en och två dumheter både som barn, undom och vuxen. Men inte fan skrivs det några böcker om mig, tack och lov.
Som jag sa, jag är ingen royalist, för mig spelar det kvittar om kungahuset står eller faller. Däremot så gillar jag inget vidare att folk ska stöta och blöta i folks liv bara för att karlstackarn råkar vara född till att vara Kung.
Läste dessutom att han egentligen ville bli grävmaskinist.
Undrar hur intressant media tyckt att det varit om han verkligen varit just en grävmaskinist.
Tänk er det löpet:
Läs allt om skandalerna i den nya boken om 64-åriga grävmaskinisten Kalle-Gurra
Hur jävla intressant vore det?
Exakt lika intressant som jag personligen tycker att det är att läsa om Kungen.
Inte ett skit med andra ord.
Ge nu karlstackarn en chans och tänk efter vad ni själva har gjort innan nu dömmer den stackarn till ett liv i skam.
Jag tycker i allafall att han verkar vara en rätt hyvens gubbe.

Over and out

onsdag 3 november 2010

Tok-kär

Jag är tok-kär. Hela jag bubblar av fjortiskänslor och jag fnissar för mig själv. Går runt med ett dumt leende på läpparna hela dagarna.
I natt packade min lastbil och inte ens det fick mig på dåligt humör. Tok-sen iväg men med ett leende på läpparna.
Jag får magpirr och saknar och längtar hela tiden.
Att våga känna, våga älska hårt.
Äntligen vågar jag, jag törs, jag kan!
Jag älskar!

Det är därför jag inte har tid med er.
Men det får ni leva med ett tag.

Over and out