Argsint terrier och bajsande corso

En bild säger mer än tusen ord. Säger två bilder mer än tvåtusen ord då? Bilderna ovan visar i allafall vad jag gjort i helgen. Rätt, jobbat och varit på fotboll. Tvåan spelade sin första match någonsin, hon har precis börjat spela och tycker det är hur kul som helst. Jag är glad att hon äntligen hittat någonting som passar henne och håller tummar och tår att hon ska fortsätta och att det inte ska rinna ut i sanden. Det innebär att jag har ännu en unge som ska på matcher, träningar. läger. Det ska tvättas kläder till ännu ett lag, stås i kiosker, säljas kläder, bingolotter och skithuspapper. Det ska skjutsas, hämtas, lämnas. Men det är det värt. Idott är bra.

Lackade ur på jobbet i morse och skällde som en argsint terrier. Jag är så trött på att en del människor tror att de kan göra hur som helst bara för att göra det enkelt för sig själva. Det finns en person på jobbet som driver mig till vansinne. Han snor portar, truckar och tar ur nycklarna ur trucken så att ingen annan kan använda den. Han tränger sig före i kön när man väntar på att få lossa. Bara för att han antagligen tycker att han är så viktig att han inte kan vänta som alla andra. Så i morse så blev jag helt jävla rabiat och bara kände hur det kokade inom mig. Som tur var för han så förstår han inte svenska och jag kan inte tala hans språk. Men det klart, det finns ju en och annan gest som man förtår utan att tala samma språk. Kan hända att jag gjorde någon sådan...

I dag har fjärtlunsen varit till salu. Billigt. Hundar med diarré är inte trevliga. Speciell vän var nog lagom glad när han sket ner hela bilen idag. *fnissar* Tur att man låg hemma och sov och missade hela spektaklet. *fnissar mer* Stackars lunsen. Lite synd är det nog om Speciell vän med.

Någon som känner till något bra lösningsmedel? Det är något konstigt klet som sitter mellan mig och Speciell vän och det är omöjligt att få bort. Jag försöker ibland att liksom gå iväg och se om det ska släppa, men det blir som ett långt gummiband som liksom tvingar mig tillbaka. Jag har alltid i smyg föraktat folk som inte kan göra någonting utan varandra. Och nu, nu är man lika töntig själv! Snart kommer vi väl i likadana overaller också och köper en husvagn. *ryser* Fast, nej. Så illa ska det väl inte behöva bli. Faktum är att jag älskar att sitta i hop med han. Jag vill inte vara utan han en enda dag av resten av mitt liv. Han gör mig lycklig den mannen, vareviga dag.

Nu är det ballar av stål. Bra program.

Over and out