Snabbväxande buskar och Janssons frestelse

Sitter på min altan och njuter av det vackra vädret. Var och stal några buskar av mina päron och Speciell vän och jag grävde ner skiten och hoppas nu att det ska växa fort som fan så att man snart kan vara ute på tomten utan att känna sig som ett miffo. Kollade nyss till dem och jag tyckte allt att de hade växt lite. Önsketänkande.

I går påskade vi lite lätt med Jansson, hemgjorda kötttbullar(påminn mig om att inte göra hemrullade köttbullar fören tidigast till jul nästa gång)ägg och lite sill. Kom över några kompisar till Speciell vän och åt med oss.(Själv verkar jag ha slut på dem.) Förövrigt var gårdagen en skitdag. Men ettan kom hem från andra sidan landet där han varit och hälsat på och det var såklart underbart att få hem han. Äh, över lag var det en skitdag, men med en del ljusglimtar.

Jag är trött. Trött i själen, trött i kroppen. Slut. Energitorsk. Speciell vän är trött. Slut i själen och har energitorsk. Dessutom har han allergi som grädden på moset så här är det muntert värre. För egen del kan jag bara säga det att jag ändå är lyckligast i världen. Trots att jag är trött. Jag har världens underbaraste knoddar. Tre stycken, friska, krya, härliga knoddar som förgyller (och i bland gör mitt liv till ett brinnande, svavelluktande ställe) mina dagar.
Jag har dessutom en underbar pojkvän med humor, massor av värme och massor av kärlek. Jag har ett hus, även om det är ett sketet fuskbygge, jag har en funktionsduglig bil som troget kör mig till jobbet varje kväll. Dessutom har jag ett jobb och det är banne mig inte så självklart i dagens läge.
Så, vad gnäller jag om? Jag är ju faktiskt lycklig även om jag är trött.
Tack min familj för att ni gör mig lycklig. Varenda dag.

I natt är det dags att jobba igen efter några dagaras ledighet. Så skönt har det varit att kunna vara ute och kratta lite här, dona lite där. Gräva en grop, slänga ner en buske, gräva igen. Vattna lite hund. Kittla en Speciell vän. Fika hos en mamma och en pappa. Slänga in en katt som rymmer vareviga gång man öppnar dörren. Dricka en folköl. Äta lite rester. Sova en stund i en stol på altanen. Krama ett barn. Fan, nu när jag skriver det här inser jag ju att jag har lite av ett liv trots allt.

Speciell vän.
Jag vet att jag kan vara en ragata. Jag vet att jag tjatar ibland. Vet att jag inte alltid är rättvis. Att jag ibland är grälsjuk och dum.
Men du är Han. Jag vill inte leva utan dig. Jag vill att du ska vara vid min sida resten av det här livet. Vi får se om det blir misserabelt, vi får se om det blir underbart. Men jag vet, jag vet att jag vill att du ska vara där med mig. Vara vid min sida, skratta med mig, gråta med mig, trösta mig, älska mig, vara med mig. Det är ju du och jag. Vi.
I bland retar du gallfeber på mig. Gör mig totalt rabiat. Förvränger allt jag säger, vägrar lyssna när jag försöker förklara. Men ändå, ändå så älskar jag dig. Varenda sekund. Älskar dig när jag är så arg på dig att jag bara vill be dig dra dit pepparn växer. Men ändå så vill jag ju inte det. För jag älskar ju dig. Hela tiden.
Du gör mig lycklig även om du inte alltid tror det. Du gör mig hel.
Stanna hos mig.
Du och jag.
Vi.

Over and out