Utomjordingar och rollatorer

Var ute och gick med fjärtlunsen här på morgonen och gick då och fnulade lite på allt möjligt som jag brukar när jag går själv med honom. Då började jag tänka på det där med kärlek
Vad är kärlek?
Är det kärlek att låta någon sova länge på morgonen?
Att ge bort en present?
Att väcka någon med en kyss på pannan?
Att trösta en ledsen vän?
Att åka med någon på jobbet natt efter natt?
Att klappa ett mjukt huvud och smeka ett öra på ett djur?
Att ställa en smörgåstårta i kylen med uppmaningen, ät mig?
Att smeka någons nacke och viska i örat att man gör just det, älskar.
Att ge sitt barn en godnattkram?
Ja, vad är kärlek? Hur definierar man det?

I mitt liv finns det fyra kärlekar. De är alla mitt livs kärlek och jag skulle gå genom eld och vatten för dem. Det finns ingenting jag inte skulle göra för mina underbara barn och han, den där killen som sover länge i vår säng. Han som i bland väcker mig med en kyss på pannan och tröstar mig när jag är ledsen.

Det hände en skum gjej idag. Fjärtlunsen och jag bestämde oss för att stanna kvar ute och kratta lite innan vi gick in efter promenaden. (Nej, fjärtis krattade inte, han har så svårt att få grepp om krattskaftet) Då kom det en rollatortant en bit bort på cykelvägen, hon gick där i solen och såg ut att vara en rar och go tant. Jag tittade bort i ett ögonblick och när jag tittade efter henne igen så var hon puts väck! Bara sådär. Jag fattar ingenting, hon kan ju inte ha gått upp i rök. Har man rollator brukar det ju innebära att man inte direkt springer maraton på fritiden. Men vem vet? Hon kanske lurar alla att hon är gammal och skröpplig, egentligen har hon kanske träffat på några utomjordingar som gett henne ungdommen tillbaka och hon mår som en tjugoåring.
Nu går en rollatorfarbror förbi. Undrar om han är i maskopi med tanten.

I kväll är det dags att jobba igen. Det känns som det alltid är dags att jobba igen. Hur kommer det sig att de lediga dagarna flyger förbi och jobbardagarna går långsamt? Märkligt det där. Undrar om de där utomjordingarna har ett finger med i spelet där också.

Jag har en tand. Eller ja, jag har ju fler än en, så illa är det inte ännu. Men just den här specifika tanden är inte min kompis just nu. Jag vet att den kommer att göra mig både olycklig och fattig inom det snaraste. Men jag gör som jag brukar med sådana tänder, jag ignorerar den saten och hoppas att den på någon mirakulöst sätt självläker sig. Troligt.

Over and out