Jag åker hellre hem hungrig än bjuder spädgrisarna på mjölk

Det är jobbigt när verkligheten kommer ifatt en. När man inser att folk kanske inte är de man tror de är. När man inser att man inte är en i gänget och aldrig kommer att bli det.
Att man trots allt bara är en tjej.
Ja, just det, jobb fest igår.
Vad är det för ämne i sprit som får vissa män att tro att alla tjejer gillar att bli tafsade på?
Jag är så jävla trött på att man, när det kommer till krita, bara är en tjej och inte en jämnlik arbetskamrat?
Jag blir in i helvete trött emellanåt på att det skämtas om sex varenda dag på jobbet. Att man alltid, varje dag är ämne för sjuttiofemtusen sexistiska skämt. Men det kan jag ta, det ler jag åt, tiger och till och med skrattar åt emellanåt.
Men jag exploderar när de tycker sig ha rätten till att ta på mig. Nu snackar vi dessutom flera personer än en under samma kväll.
Sen är det ju som vanligt;
-Han blir sådan när han dricker, det är inget att bry sig om.
-Han är alltid så när han är full men han menar inget illa.
Bla-bla-fucking-bla säger jag.
Tack men nej tack sa jag då och så åkte vi hem hungriga istället.
Och nej, jag kommer inte på julbordet.

Tyvärr har ju sådana här tråkigheter en viss förmåga att få en att må som skit. Vaknade tidigt i morse, typ klockan fem, av att ågren och dåligt samvete käkade sig mätta på mitt inamäte. Och varför? Vad gjorde jag för fel?
Ingenting.
Men det hjälper ju inte.
Det enda som hjälper lite är att jag hoppas att vissa personer har haft rejält med fylleågren idag.

Som tur är så råkar det slumpa sig så att jag bor i hop med en underbar kille som inte är ett svin varken till vardags eller på fyllan.
Så tack vare han, goda hemgjorda hamburgare, en ny film i DVD:n tillsammans med kidsen har gjort att jag mår bra igen.

Älskade, underbara.
Utan dig är jag en potta full av sand.
Älskar dig mer än jordgubbar och glass.
Du och jag.

Over and out