Barnen är den stora kärleken.

Tänker idag på det här med att folk säger så mycket saker. Och nu menar jag inte bara alla andra utan även jag själv.
Jag hatar...
Jag älskar...
Jag ska aldrig mer...
Jag försöker att inte säga mer än jag kan stå för. Ibland känner jag mig tvingad att göra det ändå. Då blir det fel inuti mig och jag vet inte riktigt vad jag känner till slut.
Du är det bästa som har hänt mig.
Är jag?
Du är mitt livs stora kärlek.
Är jag?
Jag har aldrig känt så här för någon i hela mitt liv.
Har du inte?
Jag kommer aldrig att kunna älska någon så hårt som jag älskar dig.
Säkert?

Hela tiden och varje dag säger folk sådant här. Det har jag också gjort.
När jag var 21 år och fick mitt första barn så trodde jag på fullaste allvar att jag och pappan aldrig någonsin under några som helst omständigheter skulle flytta isär.
Jag gick så långt att jag sa det att om, om det skulle hända (fast det skulle det ju aldrig, aldrig någonsin göra) så skulle den som gick vara den som skulle vara utan barnen och den som blev lämnad skulle få ha dem hela tiden. Ja, men tjenare. Hade det varit så hade jag inte träffat mina barn på elva år och då kan man ju undra vem som skulle tagit hand om dem eftersom pappan inte vill ha dem.
En härlig tid som man på sätt och vis kan se tillbaka på och tänka att det vore skönt att fortfarande vara så naiv. Så naiv och blåögd och tro att världen är antingen svart eller vit. Att inga gråzoner finns.
Tyvärr blir man ju lite mer bitter för varje år som går. Eller bitter är nog inte ordet jag söker, mer realistisk.
Det går inte att lova någon kärlek till tidens slut. (Men det visste ju jag för länge sedan.)
Jag har mött mitt livs kärlek och förlorat den.
Det betyder inte att jag skulle vilja ha tillbaka den, det vill jag inte. Det skulle aldrig funka och det är jag på tok för bitter realistisk för att inse. Det är förlorat och borta för många år sedan och kommer aldrig igen.
Det betyder inte att jag på något sätt har gett upp tanken på att leva tillsammans med någon igen. Det hoppas och tror jag att jag kommer att vilja. I sinom tid.
Nu vill jag bara läka ut en gång för alla och inte trassla in mig i nya relationer (som jag egentligen inte vill ha).
Men jag tycker faktiskt innerst inne att folk borde tänka lite mer på vad de säger och hur de säger det.
Man måste kanske inte vara varandras stora kärlekar för att leva lyckliga  i alla sina dagar. Jag tror att man kan leva lyckliga som bara fan om man låter varandra inse att man är olika och att alla inte är så där översvallande kärleksfulla och romantiska utan en del nöjer sig med att leva i ett harmoniskt förhållande där man inte behöver bedyra sin kärlek från morgon till kväll.
Jag är nog lite mer en sån där, "jag säger till om det blir någon ändring", person är jag rädd.
Mina barn däremot älskar jag så hårt att det värker i bröstet och det säger jag gärna och ofta till dem. De får helt enkelt stå ut med det tjatandet.
Men det är lite roligt att folk bedyrar sin kärlek till höger och vänster utan att egentligen fatta att de säger exakt samma sak till person efter person. Att när han eller hon säger till dig att du är den vackraste, den mest betydelsefulla, den underbaraste och den som han, hon älskar allra mest någonsin, har sagt just samma ord till sitt x. Och kommer att säga det till alla sina följande partners.
Då känner man sig inte så jävla betydelsefull.

Alternativet till hela den här texten ovan är ju att man säger just de här sakerna till alla. Att man kör samma race med alla man träffar. En del vill nog ha det så, de vill vara den stora kärleken och står inte ut med tanken på att inte vara det. De vill höra alla de där stora orden och njuta av att vara just den där speciella personen.
Fast när jag säger att jag redan mött och förlorat min stora kärlek kanske egentligen inte behöver betyda att jag aldrig kommer att göra det igen. Det kanske rentav kan vara så att det kan finnas fler av dem genom livet? Jag träffade en kille när jag var runt 16 år som jag tror att jag kunnat leva med i hela livet men av olika anledningar blev det inte så. Senare i livet mötte jag en man som verkligen var mitt livs stora kärlek och som jag fortfarande är ledsen att jag förlorade (speciellt med tanke på att det mest av allt var mitt fel att det gick som det gick). Tro nu inte att jag springer runt och sörjer denne man för det har jag slutat med för länge sedan men jag kan ibland känna ett litet vemod och ett stygn av sorg. Ungefär som när man tänker på en för länge sedan bortgången vän. En liten tårta av ens hjärta är för alltid borta även om det inte är något man går omkring och sörjer längre.
Nåja, vad ville jag med hela den här långa och dribbliga texten?
Jo, gör som ni vill, säg alla de där översvallande orden till vem ni vill. Men jag tänker inte göra det något mer. Det vill säga om jag inte träffar den stora kärleken och han sliter undan min mossiga matta av bitter realism.
Man kan ju alltid hoppas.

Over and out