Ensam?

Har haft huset fullt hela dagen men har ändå funnit lite tid att fnula.

Tänker att det känns som att jag håller på att lära känna mig själv ganska så mycket bättre än jag gjort tidigare. Allt oftare kommer jag på mig med att stoppa dåliga beteenden och tankar innan de hinner bli dåliga på riktigt. Det är lite som att jag mentalt får upp en jättestor och blinkande stoppskylt när det börjar på att barka iväg. Jag säger inte att jag inte någonsin kommer att begå några fler misstag, det är lika klart som korvspad att jag kommer att göra det, men jag är ju faktiskt, precis som ni, bara människa. 

Men ändå. Det känns ändå lite som att jag snabbare kan lokalisera det och oftare stoppa det än innan. Att jag känner igen de dåliga tankarna och då kör jag ner hälarna i marken så hårt att gruset skrovlar sig.

I lördags kände jag den där krypande känslan i kroppen och tankarna började att mala i negativa banor. 

Jag är ensam, jag är ensam, jag är ensam!

Skickade ett mess till min bästaste vän som skrev följande:

Du är inte ensam. Du är singel, det är skillnad.

Och visst är det så. Inte tok är jag ensam! Jag har ju tre fina kids, Mamman, Pappan, Systeryster med familj, mer familj i form av kusiner och så har jag en hel hög med fina och goda vänner. Vad är det jag sitter och tänker, ensam, jag?

Knappast!

Funderar vidare att visst vore det trevligt att vara kär igen. Känner ett litet surr. Men vem vet? Jag vill ju egentligen inte ha någon nu. Så det vore ju jävligt typiskt om jag skulle trilla dit.

Den som lever får se.

Ensam är jag i alla fall inte. Så mycket vet jag.

Over and out