Den underbara doften av lycklig barndom

Varit i farmoderns lägenhet idag. Hon fick ju en plats på vårdhemmet och lägenheten ska nu rensas ut och hyras ut till någon annan efter att farmor bott där i över tjugo år. Det är en märklig känsla att stå där och bestämma vad som ska kasseras och vad som ska vidare. Vad vi själva ville ha och vad som är "skräp". Konstigt att efter ett helt liv med massor av saker så ska hon nu för resten av sitt liv bara ha de få sakerna hon har där i sitt lilla krypin på vårdhemmet.
Minnen från barndomen, glada och soliga. Foton i en skokartong på mig och min syster som små skitungar, jag i grön velordress och syrran i gul munkjacka. Glada leenden. Sommar. Läsk i glasflaska med smala sugrör. Rostmacka med äppelmos. Geggchoklad. Falurågrut med ostekt falukorv. Kalle Kanin. Bäddat med filt och lakan, inte påslakan. Brun opel. Vedboden. Morötter direkt ur landet, tvättade i regntunnan.
Farmor och farfar.

Tog några linnehandukar från farmors linneskåp och när jag kom hem så tog jag fram dem och skulle lägga dem i  mitt eget skåp. Lutade mig fram och luktade lite försiktigt på dem och där! Där var den där lukten av barndom. Så tydlig, så stark. Farmors linneskåp. Allt manglat i perfekta högar. Lukten av manglat linne. Lukten av min farmor. Inte så som hon är nu, utan så som hon var då.
Min farmor.

Förra veckan fyllde hon 92 år och Pappan, Mamma, Tvåan, Snajdarn och jag var och fikade hos henne på hemmet. Tjejerna på avdelningen hade lagt hennes hår, sådär som hon alltid hade det när jag var liten. Det är bara det att nu är det snövitt och då var det grått. Hon var så fin och för dagen pigg i huvudet. Nästa vecka jag ska hälsa på henne igen, tänkte jag. Och hoppas att hon har en bra dag då med.

När jag kom hem idag så putsade jag kristallkronan jag fått med från hennes lägenhet och satte upp den i mitt kök. Putsade varenda prisma för hand och den blev vacker, där i taket. Nu sitter jag här i mitt kök och tänker  på min lilla farmor som kanske ligger i sin säng där på hemmet. Det är precis här, jättenära var jag bor och jag kan se huset men inte hennes fönster härifrån mitt köksfönster. Tänker på henne och hennes 92 år långa liv. Tänker på min mormor också som gick bort tidigare i år, också hon nästan 92 år gammal. Slänger en blick på  fotot jag har här i mitt kök på min mormor, mamman och mig. Taget hos syrran för kanske 15 år sedan. På rad sitter vi, tre generationer, glada och skrattande.
Och även fast mormor är borta nu och farmor är ganska så ofta ganska så borta i tankarna så tänker jag på dem båda med glada minnen och massor av värme i bröstet.
Äkta och varm kärlek är precis vad jag känner.

Over and out