En liten text om frihet

Just nu handlar mitt liv mest om tankar, tankar och åter tankar. Funderar till mina grå blir röda och glöder av ansträgning. Vilar hjärnan och sedan börjar jag om igen.

Tankarna snurrar, men inte på det där dåliga sättet som känns som ett getingbo fullt av skitarga jordgetingar. Mer på det där sättet att jag verkligen kan se saker för vad de är. Se mina fel och brister. Se mina dåliga sidor men på ett mer konstruktivt sätt än innan. Se vad det är som har gjort mig till den jag är och vad det är som gjort att jag gjort som jag gjort.

Vänta, nu. Blev det rätt där? Ja, faktiskt.

Se det som gjort att jag gjort som jag gjort.

Varför jag inte kunnat stanna i de förhållanden som verkligen kunnat vara riktigt bra. Varför jag inte låtit mig själv varit lycklig.

Varför jag inlett förhållanden som varit dödfödda redan från början. Inlett förhållanden med människor som inte varit rätt för mig.

Sårat människor som inte förtjänat det.

Avslutat förhålladen helt åt helvete fel.

Nu kan jag se varför alkohol och jag varit en helt fuckt up combo. Det är ju inte det att jag inte kan dricka, det har ju bara varit det att jag druckit av fel anledning. Istället för att festa för att ha kul har jag gjort det för att få vara destruktiv, för att få hata, för att få vara riktigt jävla elak och framför allt för att få känna. Det har ju varit den enda jävla gången jag har fått ut några som helst negativa känslor, alltså verkligen fått ut dem.

Få ut all jävla hat som har legat som en lavaström och lurat precis under ytan. En flaska vin och sedan har strömmen forsat ut som ett jäval inferno av hat. Tyvärr så har det ju varit fel människor som drabbats av hatet, den som verkligen varit målet för det har ju sluppit undan hela tiden. Som en hal ål på en tvålad sten.

Samma sak med den här känslan av att tvunget straffa mig själv hela jävla tiden. Så fort något har varit på vippen att bli riktigt, riktigt bra så har jag haft sönder det, slagit det i tusen bitar för att inte halka dit och vara lycklig.

Kan tänka mig att det här låter sjukt luddigt men för mig är det glasklart. Vet ni varför?

Jag har slutat hata.

Finns inget att hata längre, borta. Finns inte mer. När jag verkligen vågade se det så försvann det. Jag vågade äntligen se mitt odjur i ögonen och det jag såg var bara patetiskt. En patetisk fläck, en patetisk jävla våt fläck av ett sorligt liv som inte ens är värt att hata.
När jag äntligen vågade se att jag mådde sämre av allt det här än vad barnen gör och jag såg allt för vad det är.
Det är HAN som har valt, inte jag.
Det är HAN som är skyldig, jag har inte gjort fel.
Jag är inte skyldig till det här och jag behöver inte straffa mig själv.

Jag är fri!

Pratade med ett av mina x häromdagen. Kände att jag tycker så mycket om den här personen och jag är glad att han verkar ha förlåtit mig. Det tog några år men jag är glad att vi kan prata och göra varandar glada som vänner istället.
Pratar med Speciell vän i princip varje dag och det gör mig också glad. Extra glad blir jag när jag tänker på att mellan oss finns dåliga vibbar, mellan oss finns en varm känsla. Jag saknar honom varje dag och hela tiden men det finns inga arga, svarta känslor.
Treans pappa hämtade Trean i fredags och han kom faktiskt in och satte sig en stund och pratade och jag tror och hoppas att han har förlåtit mig han med. Om inte så hoppas jag att han kommer att göra det i framtiden och kunna tänka på oss och det som var bra. Och faktiskt så har ju vi ett livs levande bevis på att vi kan göra riktigt bra saker tillsammans, fast isär. Trean.

Jag känner och jag vet att jag kommer att kunna bli lycklig när jag har förlåtit mig själv och kommit till ro med mig själv. Och faktiskt så känner jag i mitt hjärta en känsla som jag nästan hade glömt. Känslan av lugn och ro och känslan av att faktiskt tycka om mig själv lite.
Jag jobbar vidare.

Over and out