Tokig katt-tant på motorvägen i 200 blås, i fel fil

Fnular

Hur kommer det sig att man alltid kör berg och dalbana när man har en livskris?
(Ja, och räknas det här som en livskris?)
Ena minuten känns allt nattsvart och nästa känns det som solsken och pinacolada (ja, jag vet att det ska vara en sån där liten våg ovanför a:et men jag orkar inte krabba och ta reda på hur man gör en sådan så jag skiter i det helt enkelt).
Jag åker upp och ner tills jag mår illa. Antigen det eller så mår jag illa för att jag satt i mig en halv påse chips.
Ena minuten känner jag att allt kommer att bli bra, att jag kommer att hitta min inre frid och bla bla bla.
Nästa minut känns det som att jag kommer att få sitta hemma och uggla ensam hela livet och sluta mina dagar som en tokig katt-tant, ensam i ett hus med 48 okastrerade katter som blir fler för varje dag.
Ena minuten känner jag mig lugnt och tänker att jag äntligen blivit vuxen, tagit mitt ansvar och gjort allt rätt.
Nästa minut känner jag mig bara ensam och patetisk.

Tänker att varför gör det så ont om det nu är så jävla rätt?

Och tänker att måste man vara så jävla vuxen och förståndig hela tiden då?
Kan man inte bara supa sig askalas, röja hela natten och köra på som man alltid har gjort med allting i livet. Så där 200 blås i fel fil.
Men så tänker jag.
Hur bra har det fungerat hitills?
Inte så jätte.
Och om man kör i 200 blås i fel fil så kan ju det gå bra. I allafall ett tag men förr eller senare så får man möte av en långtradare och sen är det slut.

Så jag sätter helt sonika på mig bilbältet och puttrar vidare i lagom fart i rätt körriktning och ser var det leder.
Men fan i helvete vad det skriker i gasfoten!

Over and out
En positiv sak är att jag verkar ha fått tillbaka en del av min förmåga att associera när jag ska berätta något. Antar att det är bra.