Det sitter en tiger i väggen och väntar

När jag var en liten tös och bodde hemma hos mamman och pappan så var jag rädd för vampyrer och krig. Det är väl ganska normala saker att vara rädd för när man är ett barn. Men min stora fasa i livet när jag var liten var
Tulpaner
Ja, du läste rätt. Och ja, blomman.
Speciellt de röda var läskiga. De gula gick väl an men de röda var fruktansvärda! När jag var liten fanns det, som tur var, inte så många färger på dessa blommor som det gör idag. I princip så var det väl röda, gula och rosa. Rosa och gula gick ganska bra men när det blommade röda tulpaner på baksidan av vårt hus så var jag inte på baksidan. Jag minns speciellt en särskild tulpan, den växte precis intill väggen på baksidan av huset och den var riktigt ruggig. Mamman och pappan har berättat att jag kunde skutta ut på tomten, glad och bekymmersfri så där som små barn är, och sedan plötsligt tvärvända och med skräcken lysandes i ögonen springa därifrån.
Det som var så läskigt med tulpaner var själva ståndarna och pistillerna och att det var svart inuti De såg helt enkelt elaka ut. Mamman tycker att tulpaner är vackra och ville gärna ha dem på bordet i köket men det var ju som ni förstår inte ett alternativ När jag senare kom över min fobi för dessa, för all del ganska beskedliga blommor, så kunde hon ställa fram en vas med dem på bordet. Det jag gjorde då var att jag vred vasen tills dess att ingen tulpan var riktad direkt mot mig.
Jag erkänner att jag gör det fortfarande. Vrider bort dem som är riktade mot mig alltså. Man vet aldrig. De är inte att lita på de där.

En annan rädsla jag hade när jag var liten var ett litet skruvhål med en metallplugg som satt på väggen i mamman och pappans sovrum. I detta två millimeters hål bodde nämligen en tiger.
Jo, det är sant. Den satt där inne och lurade på mig när jag låg på deras säng. Jag ser än idag hur den satt där inne och kurade och väntade.
Deras rum var rätt läskigt över lag faktiskt. I taket hade de en knallorange lampa, mamman hade gjort den själv genom att linda bomullsgarn med tapetklister runt en badboll. I denna, i sig själv ganska läskiga lampa satt en glödlampa som hade ett, vad som kallades, bländningsskydd. Detta innebar att mitt uppe på glödpäronet var det målat en svart, stor prick.
Vadå, glödlampa? Det var ju ett stort otäckt öga som stirrade på en när man låg på rygg i pappans säng och glodde rätt upp i lampan. Och så klart så låg man ju där och stirrade rätt upp i den där läskiga lampan i stället för att bara strunta i det.
Konstigt och motsägelsefullt att det fanns så mycket läskigt i deras sovrum då jag ändå minns det som ett tryggt ställe. Jag borde ju ha varit skräckslagen för att ens gå in där. Men jag minns det rummet med värme och trygghet. Men det var väl egentligen mamman och pappan som stod för tryggheten och inte själva rummet.

I dag som vuxen och själv mamma så påminner jag mig om dessa rädslor när mina egna barn ropa om kvällen och är rädda för skuggor, lortiga strumpor i hörnet av rummet eller vad det nu kan vara. Då tänker jag på mina egna underliga rädslor som liten och sätter mig på barnens sängkant och berättar historien om mamman, hennes bror och ett getingbo. Då fnissar de lite och somnar sedan trygga i sina sängar under varma täcken. Det var en liten anekdot som utspelade sig på femtiotalet och min mor och hennes bror fick erfara att det inte är smart att slå ner ett stort getingbo ovanför dörren när man själv är inne i rummet. Mamman fick berätta denna lilla historia för mig femtioelva gånger när jag var rädd, hade magsjuka eller bara inte kunde somna. Jag tröttnade aldrig på att höra om hur getingarna surrade och deras mamma fick komma och rädda dem undan de ilskan getingarna. Kanske var det just det, att mamman kom och räddade dem, som gjorde att jag ville höra denna historia var gång jag var rädd. Tryggheten att veta att man har en förälder som kommer och räddar en om någonting blir farligt.
Kanske är det därför mina barn ber mig att berätta om mormor och getingarna när de är lite rädda i sina sängar.

Over and out