Starthus, Dracula och ett par riktigt otäcka tulpaner

Morgonstund har guld i munnen.
Nej, det har den inte. Däremot så har jag lite problem att sluta pilla med tungan på den trasiga tanden. Känns som att man får någon slags magnet i den trasiga tanden och att tungan inte kan låta bli att gojsa in sig i den trasiga. Vad som händer då är att tungan skär sig på den vassa tanden och man känner sig irriterad. Men går det att låta bli? Svar nej.

Morgonstund har guld i munnen.
Vem kom på detta urbota idiotiska talesätt? Finns det någon som gillar morgonen? Den är jobbig, man är trött och seg. Vad är det som är så guldigt med den? Eller menade personen att det ser lite guldigt ut när solen går upp? Jag hajar i allafall inte vad som är så bra med morgon. Man måste ju gå upp. Fast det klart när jag jobbar så är jag ju redan uppe på morgonen och då behöver man ju inte vakna och känna sig seg och trött. Där ljög jag, jag känner mig ändå alltid seg och trött på morgonen även om jag jobbat hela natten.
Nej, jag håller för att det är kvällen som har guld i munnen. Morgonguldet pantar jag på pantbanken och köper mig en sovmorgon för.

I går kväll hade jag en ledsen tonåring. Det gör så ont i ett mammahjärta. Han längtar hem till sina gamla vänner i vår gamla stad. Jag längtar också mycket just nu, kanske för att det är sommar nu. Kanske av någon annan anledning. Ledsen var han och jag känner mig maktlös för jag vet att vi inte kan flytta tillbaka fast båda stora barnen vill bo där. Jag vill också bo där egentligen. Men å andra sidan hade det väl aldrig blivit någonting mellan mig och Speciell vän om jag bott kvar där nere så det finns inget ont som inte har något gott med sig, som man brukar säga.

Mycket knasiga talesätt finns det. Mota olle ur grind. Vad i allsin dar ska det betyda? Är det inte någonting om att ta Ola ur skolan? Eller hittade jag på det nu? Det vet man ju aldrig, om jag uppfann det nu eller om det finns. En del talesätt känns ju mer försåliga, som Gå inte över ån efter vatten. Det fattar man ju vad det betyder, att man inte ska göra saker svårare än de är. Det borde de ha tänkt på när de uppfann alla de knasiga talesätten. Då hade ju inte jag behövt sitta här och fundera över varför de finns och varför de är knasiga.

En liten flodhäst gnäller och småskäller. När han inte gör det så tuggar han på mina krukväxter (ja, de som står på golvet, han är inte så smidig att han kommer upp i fönstren och föresten så har den ena katten ätit alla mina förnsterlevande krukväxter så det finns typ inga längra) kissar på golvet och retar fjärtlunsen till vanisnne. Fast fjärtlunsen är väldigt överseende och snäll med den lille gynnaren. Hade jag varit han hade jag gjort slarvsylta av han för länge sedan.
Nu lade sig den lille på min fot och somnade. På det sättet är han precis som ett litet barn. Han leker och röjer för att i nästa andetag tvärt somna.

Hörde att en bekant i min förra stad ska ha sitt fjärde barn. Inte utan att man känner sig lite lätt avundsjuk faktiskt. Tanken på ett litet knytte i min famn slår mig ju lite då och då. Den där känslan av att vara stenhög på endorfiner efter förslossningen, halvsitta i sängen, äta de där mackorna man får av personalen på förlossningen och bara titta på den där nya människan i sin famn. Den där nya lilla personen som kommer i från mig. Som luktar så där underbart gott, som är så fullkomlig, så perfekt.
Vad har vi mer? Jo, visst ja, fullbajsade blöjor, vaknätter, läckande, värkande bröst, nappflaskor, bilbarnstolar, barnvagnar, spyor på axlarna.
Hm, myntet har två sidor.

Och korven har två ändar men pannkakan har ingen. Men grisen åt pannkakan, om ni minns den sagan. Tvåan älskade den när hon var liten tösabit. Nu är hon ju elva och stora damen som nog gärna skulle sminka sig och gå i klackskor om modern tillät. Men det gör hon inte, hon är stenhård på att man ska vara barn så länge man kan. Tvåan önskade sig faktiskt ett hopprep i födelsedagspresent och jag insåg att det antagligen var den sista presenten jag köpte till henne på en leksaksaffär. Det går för fort! Jag hinner inte med i svängarna. Jag var ju nyss elva år. Hur fan gick det till att mina barn blev så stora? Hur fan gick det till att jag plötsligt blev 34 år?
Jag som nyss var ett barn som ville sova med dörren på glänt så att jag hörde när mamman och pappan smygåt glass på kvällen. Ett barn som läste in sagor och egenpåhittade julkalendrar på kassettband. Ett barn som önskade sig ett starthus i julklapp(ja, ett sånt som Stenmark och grabbarna startade åket i från) men fick en verktygslåda och byggde ett själv. Ett barn som var rädd för Dracula och sov med täcket upp till hakan så att han inte kunde bita mig i halsen. Jag som var ett barn som inte vågade gå ut på baksidan av huset när det blommade superläskiga tulpaner där.
Allt det där var ju jag precis alldelesnyss. Och nu ska jag föreställa en vuxen. Jag som fortfarande undrar vad de egentligen gör i starthuset, som fortfarande vill ha lite ljus i sovrummet när jag sover och ja, jag gillar fortfarande varken tulpaner eller vampyrer.

Over and out