Länge eller inte länge, det är frågan

Min snälla Systeryster kom idag och dammsög, tömde kattlådorna, gick ut med sopor, komposten och hunden. Det var mycket att gå ut med.
Tack, till dig käraste syster och till alla andra som har hjälpt mig med Snajdarn medan barnen varit borta. Och även tack till er som erbjöd er att ta ut han.
En bra sak med att bryta benet av sig är att man får veta vilka människor i ens omgivning som verkligen ställer upp för en. Det är värt mycket det.
Så tack alla underbara människor som varit här med fika, böcker, mat, filmer. Alla som har gått ut med hunden, tömt mina sopor, dammsugit mitt skitiga köksgolv. Ni som har skjutsat mig hit och dit, ni som har tagit med mig på lunch, till affärer och doktorer. Ni som ställer upp och hämtar mina ungar och ni som kommer och underhåller mig när jag sitter i mitt kök och ugglar. Ni vet själva vilka ni är, ta åt er, ni är guld värda!
TACK!

I morgon kommer äntligen Ettan och Tvåan hem. Pappan (ja, min allså, någon annan pappa finns ju som ni vet inte i deras liv) och jag ska hämta dem på tåget och jag längtar redan. På fredag kommer Trean också och då blir den här mamman hel igen.
Det blir nog två till här hemma som blir glada i morgon, vill jag lova. Både Snajdarn och Kisskatten lär hoppa jämfota av lycka när de kommer hem.

Själv ska jag inte hoppa så jättemycket längre nu, det är bara en vecka och fyra dagar kvar nu. En enda vecka och fyra ynka dagar. I natt när jag skulle hoppa in i sovrummet och lägga mig mellan lakanen så halkade jag med den ena kryllan på en ragg(ar)socka och stöp som en fura. Eller, nej det gjorde jag inte, jag satte ner högerfoten och tog emot mig. Fort upp med tassen och vänta på smärtan. Men den kom inte! Vilket ju borde innebära att foten är mer eller mindre läkt nu och det, mina vänner, känns underbart.
Fast då kommer plötsligt den här känslan av onödighet. Varför ska jag ha gipset i ytterligare en vecka och fyra dagar när den ändå verkar vara läkt. Då blir plötsligt en vecka och fyra dagar långt.
Men skit samma, det är snart gjort.

I morgon kväll kommer brudarna hit också. Det ska bli skitkul! Har ju inte varit någon träff med dem nu sedan jag bröt foten så jag hoppas på bättre tur den här gången. Men det klart, vi lär ju hålla oss hemma i morgon. Det lär ju inte bli någon dans i alla fall. Ha ha.

Nu blir det, gissa vad? Jajamensan Sopranos!

Over and out