Ont, så där inne i hjärtat

Jaha. Nu har jag sett hela Sopranos serien från avsnitt ett till det allra sista avsnittet.
Serien var jävligt bra så har du inte sett den så rekommenderar jag att du gör det, helst som jag gjorde, alla avsnitt välidgt tätt. Det blir en otrolig skillnad att se avsnitten i princip i följd med endast lite korta avbrott för mat, sömn och lite socialliv. Det blir mer inlevelse än att se ett avsnitt i veckan.
Men hur jag ska klara mig utan Tony, Carm, Sil, Paulie, Chris och de andra fattar jag bara inte.

Hur jag ska klara mig utan gipset efter torsdag känns däremot inte som ett problem. På torsdag kväll ska jag tappa upp ett hett bad, hälla i både badsalt och bubblor, ställa ett glas rödvin på kanten, sätta på en skiva och sedan ska jag njuta av att äntligen kunna bli ren.
Jag menar allvarligt, hur ren blir man av att sitta på en pall i duschen? Jo, visst det går att tvätta sig men ren? Det vet i fan. Foten och benet ska vi inte ens tala om.

Vad är det med den här blåsten? Det låter och känns som att taket på huset ska blåsa av vilken minut som helst. Hoppas inte, det lär ju bli kallt inte då. Fast det är väl inte troligt att det kommer att börja regna i alla fall. En kille jag känner sa en gång till mig att man alltid måste tänka positivt och se vad bra det går.

Annars känns det inte så lätt att vara jätte positiv just nu. Det känns tungt. Kunde inte ta mig in till mormor idag, för foten. Fast den är väl inte bara av ondo för som mormor sa till mig när jag hälsade på henne i lördags:
"Jag har tänkt på det där med din fot. Egentligen var det ju ganska bra att du bröt den för nu har du ju sluppit köra i det här vädret. För jag tänker ju på dig när du ska ut och köra om nätterna."
Jag sa som det var, att jag bara kunde instämma i vad hon sa.
Min mormor fyllde 91 år i november och hon är precis samma människa som hon alltid varit. Det enda som har hänt med henne är att hennes kropp har blivit gammal, hennes sinne är lika ungt som det alltid har varit. Nu är hon väldigt sjuk men har ändå, som vanligt, stenkoll på sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn, vad hon vill och vad hon tycker.
Hon är ju, som jag sa, 91 år och det är väl klart att jag förstår att hur det än går just den här gången så är det ju inte så långt kvar av hennes liv.
Och det, det gör ont.
Min farmor är faktiskt lika gammal, men hon har som många andra som blir så gamla, blivit en annan än den farmor jag hade som barn. Hon minns inte så mycket, hon glömmer namn, personer och pratar ibland  så att man inte riktigt tror att man är på samma planet. Så klart så älskar jag min farmor också väldigt mycket men den farmor som jag verkligen innerligt älskar finns inte längre. Hon har försvunnit in i sin egen värld dit ingen annan riktigt kan ta sig. Det gör också ont, fast på ett annat sätt och det vänjer man sig liksom vid under åren som det kommer smygande.

Hur som helst. Ont har jag. Så där inne i hjärtat.

Over and out