måndag 31 januari 2011

Skatbloggen plötsligt stängd eller flyttad

Snopen jag blev när jag satt och läste bloggar nu på förmiddagen. En av bloggarna som jag följer var plötsligt stängd eller flyttad. Snopet och lite tråkigt.
Hoppas skatan mår bra!

Over and out

lördag 29 januari 2011

Han och hon blev jag. Vilken tur!

En ledsam dag när vi tog farväl av min fina, underbara mormor.
Men reflekterade över att hon är en del av grunden till alla de här underbara människorna som faktiskt är min familj. Min mamma, mina morbröder (både levande och döda), min fina systeryster och alla mina fina kusiner. Sedan tänker jag ett steg till och då finns det en massa goa barn till de här kusinerna också.
Och då tänker jag att även om jag är ledsen idag för att jag tog farväl av mormor idag så är jag ändå så lyckligt lottad som hör till den här knasiga och underbara familjen.
Tack för att ni finns!

Skickar en extra tanke till min pappa också som på sätt och vis hamnat lite i kläm i allt det här. Han var ju väldigt dålig i somras och kämpar fortfarande med de känslomässiga sviterna av det (utan att jag faktiskt fattar det riktigt) och hans fina mamma, min farmor. Hon må vara snurrig och lite hejsan, hoppsan men idag skulle hon koka sig en kopp kaffe, tända ett ljus i finrummet och sätta sig där medan vi var på begravningen och tänka på mormor. Det tycker jag var en oerhört fin tanke.
Fina, fina farmor, än finns hon kvar där inne i allt snurret. Kanske mer än jag trott.

Dagar som den här får en att tänka mycket på ens egen existens.
Jag tänker idag på hur glad jag är att jag är jag. Glad att just min mamma träffade just min pappa så att jag blev jag.
För jag är faktiskt bra, precis som jag är.

Over and out

fredag 28 januari 2011

torsdag 27 januari 2011

Det är ont om gott om

Har så jävla ont i min fot ikväll så det finns inte. Och jag som tänkt att jag borde vara bra snart. Men jag är ju inte direkt känd för mitt tålamod när det gäller sådant här.
Jag har väldigt lång stubin när det gäller humöret, dock kan den vara lite kortare typ när jag brutit benet. Men jag är arg på mina barn en gång om året och när jag väl blir arg så rymmer de och törs inte komma hem på några timmar.
Men gott om tålamod när det gäller för kroppen, eller själen för den delen, att hinna läka är det ont om.

Och nu, tvätta av sig skiten och lägga sig i sängen och förhoppningsvis hinna läsa några kapitel i min väns egenhändigt skrivna bok innan sömnen förhoppningsvis slår mig med något hårt i huvudet.

Over and out

onsdag 26 januari 2011

Vilken kö valde du?

Lustigt det där.
Tänker på vad det är som gör att vissa människor föds med ett nyfiket sinne och ägnar sitt liv åt att forska och andra nöjer sig med att kega på verksta´n och ägna fritiden åt sofflocket.
Vad är det för något som driver vissa till att bygga företag och ägna hela sitt liv åt det medan andra nöjer sig med att vara anställd och leva på vanliga Svensson löner hela livet.
Varför en del människor har fantasi så att det räcker till att skriva böcker och manus till filmer och en del inte kan  knepa ihop en nota för att klara veckans storhandling.

Vad jag mest undrar över är var jag var när Gud delade ut generna för de som skriver böcker, bygger företag och forskar fram cancermediciner?
Jag stod i alla fall inte först i den kön.
Misstänker att jag stod först i kön till "grubbla på underliga saker" och "ligga vaken på natten och inte kunna sova" och därför missade kön till "skrivklåda", "företagsledare" och "rädda mänskligheten" köerna.
Bra val redan där, kan tyckas.

Over and out

Liv på autopilot

Jag längtar faktiskt.
Ja, inte till hösten som på bilden, men ut på vägarna. Känner mig redigt instängd och uttråkad av att sitta här och pilla naveln. Men det klart, jag har ju hunnit med att tänka igenom det mesta i livet i alla fall.
Nu vill jag inte hinna tänka alls, nu vill jag bara stoppa in alla tankar i en burk och slänga på locket. Jag orkar inte ta tag i tankarna just nu utan kör på ett tag utan att tänka. Som tur är så gör ju hjärnan rätt mycket av jobbet själv och andas och så där, så det gör väl inte så mycket om jag går på autopilot ett tag till.

Over and 

tisdag 25 januari 2011

Orkar inte inte orka!

Måste få ur mig lite av all den energi som min kropp byggt upp under dessa månader av stillasittande. Eller så är sanningen den att jag måste hålla mig i gång för att hålla ihop. Jag vet inte och det spelar ju egentligen ingen roll heller, varför. Grejar i mitt kök som nog ska bli klart någon solig dag.
Jag blir bara så frustrerad när allt tar så lång tid! Och jag som är van att hålla på tills det är klart måste inse mina begränsningar och sluta efter någon timme för att vila. Så det blir bara någon timme i taget, det är allt jag orkar. Eller jag orkar, det är foten som inte orkar.
Visst, den blir bättre och bättre men jag är fortfarande jävligt begränsad om jag säger så. Den är inte lika svullen och idag fick jag till och med på mig mina slashastofflor och det var en liten seger i sig. Men visst, den är ju fortfarande lite "hobbitaktig", speciellt på kvällarna. Nästan allt blått är borta i alla fall, bara lite kvar nedtill. Men den är fortfarande inte så värst böjbar utan stel som en pinne på alla ledder och den gör fortfarande ont. Nu gör det inte så ont att stå på den längre, det är mest på morgonen, men att gå är en smärtsam sak och stegen blir små, små eftersom den är så stel. Men den har blivit bättre för det går lättare att gå i trappan nu.
Men det känns i alla fall inte som att gå på ett kokt spagetti längre.

Blev hungrig och lagade rester idag. Det blev oväntat gott och så här hittade jag på
Penne pasta, typ en skål. Kokta och klara sedan igår.
En gul lök och ett par halvrisiga vitlöksklyftor.
Ett paket bacon som gömde sig längst inne i den oavfrostade frysen
Några dl yoghurt, sådan där med han greken på. 
Typ en och en halv matsked krossade tomater som blev över sedan vi gjorde pizza igår.
Några matskedar röd pesto.
Lite salt slängde jag i också, ja.
Och sedan hade jag tänkt att det skulle ha varit gott med parmesan men den var slut så jag tog vanlig pizzaost som blev över igår.
Blev rätt ok gott för att vara rester. Troligen billigt också och det är ju ett superplus när man är sjukskriven.
Det där receptet bjuder jag på, det är helt gratis.

Hur orkar jag skriva så här tråkiga inlägg undrar ni nu och det undrar faktiskt jag med så jag lägger av nu.

Over and out

måndag 24 januari 2011

Annica skrev i mina kommentarer här om dagen denna vackra text som satte sig i mitt hjärta. Så jag delar med mig av den till er kära läsar.


They say memories are golden,
Well, maybe that is true;
I never wanted memories,
I only wanted you.

A million times I needed you,
A million times I cried;
If love alone could have saved you,
You never would have died.

In life I loved you dearly,
In death I love you still;
In my heart you hold a piece
No one could ever fill.

But now I know you want me
To mourn for you no more,
To remember the happy times
Life still has much in store.

Since you'll never be forgotten
I pledge to you today;
A hallowed place within my heart
Is where you'll always stay.

If tears could build a stairway
And heartache make a lane;
I'd walk the path to heaven
And bring you back again.

Our family chain is broken,
and nothing seems the same;
But as God calls us one by one,
The chain will link again.

söndag 23 januari 2011

Livsomvälvande saker som händer när man bär coola boots och inte ser var man sätter fötterna

Eftersom jag aldrig kan somna så sitter jag här i sängen och tänker på saker. Ibland tänker jag på bra och roliga saker, ibland på tråkiga och jobbiga och ledsamma saker. Ibland tänker jag på blå saker, som en blå leksakshink, ibland på gula saker som solen och ibland på bruna saker, som bajs.
Bajs får mig osökt att tänka på hundbajs, det är ju verkligen hundbajstider nu, ja inte så att hundarna bajsar mer nu men med tö kommer ju en hel del högar fram.
Vidare i min sjuka hjärna så drog jag mig plötsligt till minnes en vårmorgon när jag gick på gymnasiet. Årstiden var nog ungefär samma som nu och vädret var lite ruskigt med en hinna av duggregn i luften. Halvsmält snö låg i bruna och grå högar lite här och var och just den här morgonen var jag lite sen. När man är lite sen tar man gärna och genväg och det gjorde jag den här morgonen. Frid och fröjd.
Väl inne i skolan och i klassrummet dunsade jag ner på stolen vid bänken och satte mig tillrätta med de snygga och ganska nya bootsen på fotpinnen fram på bänken. Boots var ett måste detta nittiotalsår och satt på alla, från tönt till cool och så även på mig. Bootsen som var ett måste var av modell cowboystövel fast utan skaft då, därav boots. Mina hade lite klack och både klicketiklackade och klirrade lite från spännet. Oerhört fräna och var ni tonåringar detta år själva så minns ni dem antingen från era egna fötter eller som en ouppnålig dröm på någon annans.
Nåja, jag flyttade mina oerhört fräna boots från pinnen på bänken till pinnen på stolen (klirr, klirr. Ack vem minns inte detta underbara ljud av klingande spännen?) och kände en liten odör komma genom luften. Samtidigt börjar allt fler av klasskamraterna skruva på sig i bänkarna.
-Fan, vad det stinker skit här? avbryter jag (av alla människor) plötsligt och ser mig omkring i klassen.
Instämmande mummel.
(Ok, ni börjar fatta var den här historien är på väg va?)
Tänk er in i situationen själva när jag sedan såg ner på mina coola boots och insåg att jag hade en hundskit värd en plats i Guinness rekordbok utsmetad på mina oerhört hippa boots och på både bänken och stolens pinnar.
En del av mig blev aldrig den samma efter den där dagen.

Over and out

Bytt är bytt och kommer aldrig igen

(i alla fall inte om ni inte protesterar utav bara helvete)
Kom på att jag lika bra kan byta namn på bloggen till "Chaffismorsa" det är ju ändå så den alltid får heta i folkmun. I alla fall hos min kära följare. Bra, bra nu är det spikat. Jag har småändrat lite i designen också, men det har ni nog lagt märke till, i alla fall om ni är lite observanta. Och det är ju klart att ni är.

Over and out

Stekt fläsk och agentsås

Började dagen med att riva lite mer panel och fick faktiskt ner en hel del av gipset också. Tyvärr så har människan som skruvat upp gipset satt skruvarna lite här och där och inte i någon som helst slags mönster så man får ta hammaren och göra slarvsylt av hela klabbet istället för att enkelt kunna skruva ner det. I och för sig så får man ur sig lite aggressioner när man gör det men det blir också dammigare än i en antikvitetsbutik. Damm på golvet, damm i håret, damm i öronen, näsan och på hunden.
Nåja, lite blev det gjort i alla fall. Sedan kom Mamman och undrade om jag ville ha mat, det ville jag såklart ha. Stekt fläsk med bondsås (nej, inte någon agentsås som i 007, utan som bonde, ni vet en sån där med Lantmännnen kepa, gummistövlar, alt trälabbar, och overall. Gärna en grep i näven också och en höna under armen eller möjligen en ko i hasorna.) tackar man inte nej till. Tvåan log med hela ansiktet när det vankades bondsås.

Plötsligt var klockan massor och det var dags att ta sig till Systeryster för familjemyskväll. Det är ju inte heller något man tackar nej till. Käraste syster hade gjort varsin familjeträdstavla till Mamman och Pappan och mig. Åh,  vad fin! (Jag behärskade mig faktiskt men grät en skvätt inombords.)
Åt massor för mycket med tacos, drack massor av mineralvatten och sedan fick vi Pappan att spela Nintendo Wii. Han förvånade oss alla med att vara en fena på Bowling (spöade skiten ur både mig och Ettan till exempel). Det var länge sedan vi skrattade så mycket som i kväll och det var nog precis vad vi behövde. Kändes som man fick flera timmars frist från sorgen. Skönt!
Min syster är så fantastisk när det gäller allt sånt här. Att samla ihop oss och få oss alla att må bra med små fina och omtänksamma presenter (som exempelvis i dag och tulpanerna här om dagen). Hon är ljusår bättre på allt sådant än Mamman och mig (fast vi är bättre på sås. Ja, att laga, tex bondsås. Åh, jag tänker på den fortfarande, så god var den!).

Fick med mig en go liten systerdotter hem också, tur som jag har. Nu ligger hon, Tvåan och Snajdarn skavfötters i Tvåans säng. Snajdarn tar upp det mesta av platsen så hur det går till fattar jag inte.
Nåja, bara de är nöjda så är jag det med.

Nästa helg ska jag träffa min gamla klasskompis från gymnasiet som jag inte har sett på åratal (med undantag för ett hastigt möte på mataffären för något år sedan) och det ska bli skitkul! Känns bra att ha lite positiva saker att se fram mot, mitt i allt elände. Känner i hela kroppen att det ska bli skönt att komma ur huset och göra någonting för min egen skull en stund. Jag har ju varit hemma nästan hela tiden i snart åtta veckor förutom nu på senare tid när man har varit på sjukhuset mycket.
Men i morgon ska jag riva och slita i mer träpanel och mer gipsskivor. Skruva ur femtio miljoner gipsskruv och bryta bort sjuhundra meter taklist (jag längtar redan!).

Men först sängen och se om man kan blunda några timmar.

Over and out

lördag 22 januari 2011

Hoho, John Blund, var är du?

Lutar åt målarfärgen i natt också.
Fan, fan, fan
Vad är det för fel med att få sova? Varför längtar jag upp till träpanelen som ber om att få bli nedriven från väggarna i köket? Varför längtar jag upp till gipsskivorna som fullständigt tigger om att få bli malda till gipsmjöl och uppsugna av dammsugaren? Varför längtar jag upp till kökstaket som längtar efter nya lager färg?
Varför kan jag inte bara vara sugen på att sova? Och vila mitt trötta ben?
Nej.
Huvudet på kudden betyder huvudet fullt av tankar.
Försöker med bloggar, böcker och några serietidningar.
Nej, nej, nej, det går inte!
Inte ens vin hjälpte.
Gör ett nytt försök. Huvudet på kudden, blunda, händerna på täcket, tankarna i ordning.
God Natt

Over and out

Tack fina Systeryster




Tänk att jag tycker faktiskt att de är vackra och inte läskiga nu för tiden!

Over and out

Därför jag är som jag är

Lagade massa mat och toppade med rödvin. Bra för både kropp och själ och jag känner mig ganska så bra i både huvudet och fötterna.
Underbara Systeryster ringde och ville ha familemys med oss och Mamman och Pappan i morgon. Varm blev jag i hjärtat när hon ringde. Hon sa att hon känner att hon vill vara med oss nu och jag känner likadant. Men det är väl inte så konstigt att man vill vara med dem man håller mest kära när man är ledsen.
Och så är det ju så att vi har varit tillsammans natt och dag på sjukhuset med släkten nu och då blev det extra tomt nu när mormor är borta. Det är liksom inte bara det att hon är borta utan det att vi inte ses varje dag längre heller. Extra tomt alltså.
Jag är glad att jag är född just i den familjen jag är. Ni är allt underbara allihopa (även ni som inte var där), bara så att ni vet!
Och som Ettans kompis (som är här var och varannan helg sa idag när jag höll på som bäst och var som jag är)
-Nu fattar jag varför du är som du är, Ettan.
Jag tog det som en komplimang.

Over and out

fredag 21 januari 2011

Rapport från källaren

Nu är det natt och jag har redan målat en pall i ren kreativitet (läs uttråkning). Har gått och lagt mig med det suger i kreativitetstarmen. Eller egentligen är det ju inte det i natt utan huvudet som är fullt av tankar som måste bearbetas. Veckorna som har varit har ju varit rätt intensiva med vaknätterna hos mormor och alla tankar som kommer med en kär släkting som är dålig.
Som jag skrev här om dagen så har ju hela livet varit satt på paus och plötsligt så sprack bubblan och innehåller rann liksom ut på golvet. Plötsligt hände det som vi suttit och vetat hela tiden skulle hända och världen blev upp och ner. Ungefär som när man häller en hink iskallt vatten över sig. Man vet att det kommer, man vet att det är kallt men likförbannat så hoppar man en halvmeter och skriker som en galning.
Nu har det värsta hänt och nu ska man på något sätt få igång sitt maskineri igen och börja fungera.
Det reder sig det vet jag, men sova är fan stört omöjligt.
Så finns mina tankar hos Mamman som ju faktiskt har förlorat sin mamma. Och hos pappan som förlorat sin svärmor sedan över fyrtio år och som tycker synd om mamman. Och för systeryster som har förlorat sin mormor och ändå alltid tänker på alla oss andra. Och för morbror som sitter fast i landet långt borta och längtar efter sina barn och för de som saknar sin pappa i landet långt borta. Och för alla de andra kusinerna som också förlorat henne. Jag tänker på oss allihopa medan livet går vidare på något märkligt sätt, utan henne.

Speciell vän och jag gjorde slut också. Bara sådär, blev det. Jag tror vi hade väntat på det båda två och plötsligt så hände det bara. Men min vän hoppas jag att han vill fortsätta att vara, eller det vet jag, det sa han så sent som idag. Det är bra. Vi är kanske mycket bättre för varandra som vänner än som par.
Fortsätter vi tillsammans kommer det sluta med att vi hatar varandra och det känns inte som ett bra alternativ.
Det känns bättre att fortsätta som vänner än att sluta som ovänner.
Jag tänker inte älta det, det finns inget att älta, ingen av oss har svikit den andra, inga otrohetsaffärer eller annat smaskigt som finns att gotta sig i för byns skvallerpress.
Vi avslutar det med flaggan i topp och ses (snart) på andra sidan som vännerna vi skulle varit från början.
Jag är han evigt tacksam för att han hjälpte mig orka mota ut mitt monster i ljuset så att jag kunde se det torka in i mattan och sedan försvinna in i moppen och ner i avloppet. Och jag önskar att han en dag hittar ett sätt att jaga rätt på sitt monster så att det kan hamna i avloppet det med.
Man blir så mycket friare då.
Kärlek till dig, Speciell vän. Du har alltid en speciell plats i mitt hjärta.

Måste luta mig ner i bland kuddarna och dra mitt varma täcke omkring mig och se om John Blund kommer med sitt knark och dutta lite på mig så att jag går in bland dimmorna. Gör han inte det får jag väl öppna dörren ut i vardagsrummet och andas in ångorna från målarfärgen och hoppas att det får mig att dåna av.

Over and out

torsdag 20 januari 2011

Det är redan tomt

Igår somnade min älskade mormor in för sista gången, 91 år gammal. Hon har varit riktigt dålig ett tag nu och vi har hjälpts åt att vaka hos henne de sista veckorna. Hon hade sagt till mina kusiner att hon inte ville bli lämnad där inne själv och då lovade vi att vi inte skulle lämna henne själv. Och det är faktiskt med lite stolthet i rösten jag säger det att vi inte har lämnat henne en endaste minut själv där inne sedan hon sa det.
Så igår råkade det vara mamma och jag som vakade och ungefär tjugo i åtta orkade hennes kropp inte längre. Jag höll henne i handen och strök hennes panna och vi småpratade med henne ända in i det sista. Så somnade hon bara in lugnt och fint.
Det känns skönt att veta att hon hade det bra in i det sista och att hon inte var ensam. Det känns skönt att veta att hon hade ett bra liv i hela 91 år och att hon fick somna in skönt.
Men fattas mig gör hon och kommer så att göra resten av mitt liv.
Sov nu så gott min fina, underbara mormor.

Jag kommer att sakna dig!

Over and out
Sov gott
Du fattas mig redan.

Over and out

tisdag 18 januari 2011

Beautifull blogger award


Kolla vad jag har fått!

Försöker mig på konststycket att tänka på någonting annat en stund, vila mig lite från allt vad sjukhus heter och se om själen kan få lite ro en stund. Jag märkte när jag fick den här awaden av smallthingsinlife att mitt sinne är lite lätt rubbat. När jag läste hennes ord varför hon ville nominera min blogg så började jag gråta. Så min själ är allt lite omtöcknad, man man säga. Fast det klart, det var fina ord, tack!

Nåja, jag kommer ju inte undan med att bara sätta in bilden, jag måste skriva sju saker om mig själv också. Så jag försöker väl med det.

Sju saker om Chaffismorsa
  1. Jag är urdålig på att ta emot hjälp när jag mår dåligt. Den enda jag berättar precis hur jag mår för är min hund. Han vet allt om mig.
  2. Jag tycker att fåglar är jätteäckliga. Simfåglar funkar ganska bra, de är lite söta för de har rundade näbbar och snällare fötter än vanliga urkfåglar. Duvor, kajor, blåmesar blä, blä, blä!
  3. Jag vill fortsätta att köra lastbil fast jag egentligen vill göra något annat bara för att jag tycker att det är lite coolt att ha ett lite udda jobb. Fast egentligen vill jag bara sitta inne på ett kontor, ha mina vanliga kläder och långa naglar på jobbet.
  4. Jag kan spreta med alla tår på höger fot men inte alla på vänster fot. Lilltån på vänster foten hänger liksom fast med ringtån. Skumt.
  5. Jag tycker det är trevligt att tvätta och vika tvätt. Älskar känslan av en ren tvättstuga med hopvikt rent tvätt som bara ska läggas ner i lådor och garderober.
  6. Jag är som mest kreativ mitt i natten. Jag brukar bli sugen på att skriva en bok, tapetsera och måla mina innderdörrar när klockan är runt två på natten.
  7. Jag läser serietidningar. Inte Kalle Anka och Fantomen men jag missar aldrig ett nummer av Serieparaden, Elvis eller Pondus. Saknar Larson så det gör lite ont när jag tänker på den.
Ja, det var det. Nu gäller det att tänka ut vilka som ska få äran att bli nominerade av mig.
rocktjejen har redan fått denna nominering av samma bloggare som jag, smallthingsinlife, och jag vill skicka tillbaka den till båda de två. Bara för att jag tycker så mycket om både er och era bloggar.
Reclaimed the hammock vill jag nominera för det är en härlig blogg med massor av humor, precis som bloggerskan som pruttar ur sig alla orden där.
Mina dagar i ord vill jag nominera för hon skriver så klokt och för att jag ofta känner igen mig i hennes ord.
Mitt i min vardag önskar jag att jag träffade lite oftare i min vardag, så henne nominerar jag därför. Och för att  hon alltid skriver så ärligt och klokt i sin blogg. Och det passar bra, för det är ju precis så jag ser henne i verkliga livet.
Casandra vill jag nominera. Skriver ibland så roliga inlägg att jag skrattar mig fördärvad. Och ibland så klokt så att jag nästa börjar gråta.
SkjutenSkata skriver mycket förståndiga och tänkavärda inlägg.

Jaha, det var det. Nu ska jag väl ta och pallra mig upp ur bädden och göra mig klar för dagen. jag tror jag ska ta mig en provtur med bilen idag och se om det går. Längtar efter min gudsom och ska se om jag kan ta mig hem till dem, har ju inte varit där sedan i november. Som tur är så har ju de varit här flera gånger i veckan sedan benbrottet men i alla fall. Kan vara skönt att komma hemifrån och tänka på vanliga saker för senare ska jag till sjukhuset igen.

Over and out

Lövtunna, spräckliga värld

Det här konstiga, lövtunna fortsätter. 
Hela livet är satt på hold.
Vi sitter där inne, dag som natt. Hör hennes andetag och klappar om henne. 
Pratar med henne och stryker henne varsamt.
Hon vet att vi är där.
Min, lilla mormor.

En annan ledsam, slags sorg finns där sedan igår. Men den är satt på pause 
så länge. Jag får ta itu med den sedan.
Hela jag är satt på hold.

Over and out

fredag 14 januari 2011

Hobbitfoten

Jaha, så var det dagen D då och gipset skulle bort. In till sjukan i morse och fick komma in direkt. Fram med sågen och såga bort det och ut kom ett lurvigt och torrt ben. Torrt som fnöske och lurvigt som en mans ben. Och smalt och eländigt. Men ute ur gipset!
Sköterskan tvättade benet och det var exakt lika underbart som jag hade föreställt mig det.
Klådan som jag sluppit undan under veckorna med gipset kom direkt efter det, som ett brev på posten.
Fick genast banning av sköterskan att jag inte får riva på det och inte raka det eller skrubba på det. Skinnet är så tunt och känsligt nu så det ska bara tvättas försiktigt.
Så det får väl vara lurvigt och mansliknande ett tag helt enkelt. Inte mycket att göra åt. Men ärligt talat, jag hade ingen aning om att det ens kunde bli så här lurvigt!


Väl hemma så hoppade jag in i duschen direkt och det var helt underbart att kunna tvätta sig på benet och känslan av vattenstrålarna mot foten var bättre än alla orgasmer i världen!

Sedan for jag iväg för att vaka, på ett annat sjukhus, hos min fina mormor. Satt med benet nere hela vägen dit och en hel del tid där inne. Sedan hela vägen hem också och det var kanske inte så smart för det blev väldigt blått och väldigt svullet. Efter en stund i den kära gamla, numera väl insuttna, kökssoffan gav sig det värsta av det blåa, i alla fall på benet, och foten fick lite friskare färg även om det är mycket mörkare än den andra.
Noter de fina strumpavtrycken. Hade en lika tight strumpa på hobbit foten. Det var som ingen bra idé. (Det kändes som en bra idé när jag satte på mig den, men sju timmar senare när benet svullnat ordentligt så var det trots allt inte så smart.) Fick klippa av själva resåren på strumpan inne på sjukhuset för benet hade ett strumpavtryck som var jävligt obehagligt. Såg ut som foten skulle ramla av, så smalt var det precis där och så sjukt svullet runt om. Här har det värsta rätat ut sig i alla fall.
 Lite blått kvar sedan själva brottet. Har dock flyttat ner sig ganska långt från att ha suttit vid fotknölen. Notera de vackra mönstren från gipset, randigt och fint.
Hobbitfoten själv från sin bästa sida.

Nu sitter jag en stund i soffa innan jag ska och lägga mig för att se om jag kan sova en liten stund i alla fall. Så får man se om man blir väckt i natt eller hur det blir...

Konstig dag. Sjukt lättad och ändå så tung i hjärtat.

Over and out

torsdag 13 januari 2011

I morgon får min (o)vän smaka på flistuggen

Tänka sig, idag är det sista dagen med min (o)vän El Gipso. I morgon ska han sågas i bitar och sedan ska jag under rituella former elda upp honom. Eller möjligen stoppa honom i en flistugg.
Det känns som en oerhörd befrielse att tänka på att i morgon ska jag lägg mig i ett bad och bara njuta av min frihet som ogipsad. Ok, ok jag vet att jag inte kommer att hoppa jämfota ut från sjukhuset men bara att kunna vicka på foten kommer att kännas lika underbart som att springa naken på en sommaräng (fast när jag tänker efter så är nog inte det något vidare. Stickor och barr under bara fötter är ju ingen hit. Vi säger så här; springa iklädd endast gummistövlar på en sommaräng).
En sak som känns lite jobbigt med det hela är att jag måste gå upp tidigt, typ klockan sex. Det är så oerhört tidigt när man är van att somna vid fyra, fem snåret och sova till elva. Men jag misstänker att motivationen kommer att vara på topp så det ska nog gå bra.

Men hör vad jag säger:
I morgon ska gipset väck!

Over and out

tisdag 11 januari 2011

Ont, så där inne i hjärtat

Jaha. Nu har jag sett hela Sopranos serien från avsnitt ett till det allra sista avsnittet.
Serien var jävligt bra så har du inte sett den så rekommenderar jag att du gör det, helst som jag gjorde, alla avsnitt välidgt tätt. Det blir en otrolig skillnad att se avsnitten i princip i följd med endast lite korta avbrott för mat, sömn och lite socialliv. Det blir mer inlevelse än att se ett avsnitt i veckan.
Men hur jag ska klara mig utan Tony, Carm, Sil, Paulie, Chris och de andra fattar jag bara inte.

Hur jag ska klara mig utan gipset efter torsdag känns däremot inte som ett problem. På torsdag kväll ska jag tappa upp ett hett bad, hälla i både badsalt och bubblor, ställa ett glas rödvin på kanten, sätta på en skiva och sedan ska jag njuta av att äntligen kunna bli ren.
Jag menar allvarligt, hur ren blir man av att sitta på en pall i duschen? Jo, visst det går att tvätta sig men ren? Det vet i fan. Foten och benet ska vi inte ens tala om.

Vad är det med den här blåsten? Det låter och känns som att taket på huset ska blåsa av vilken minut som helst. Hoppas inte, det lär ju bli kallt inte då. Fast det är väl inte troligt att det kommer att börja regna i alla fall. En kille jag känner sa en gång till mig att man alltid måste tänka positivt och se vad bra det går.

Annars känns det inte så lätt att vara jätte positiv just nu. Det känns tungt. Kunde inte ta mig in till mormor idag, för foten. Fast den är väl inte bara av ondo för som mormor sa till mig när jag hälsade på henne i lördags:
"Jag har tänkt på det där med din fot. Egentligen var det ju ganska bra att du bröt den för nu har du ju sluppit köra i det här vädret. För jag tänker ju på dig när du ska ut och köra om nätterna."
Jag sa som det var, att jag bara kunde instämma i vad hon sa.
Min mormor fyllde 91 år i november och hon är precis samma människa som hon alltid varit. Det enda som har hänt med henne är att hennes kropp har blivit gammal, hennes sinne är lika ungt som det alltid har varit. Nu är hon väldigt sjuk men har ändå, som vanligt, stenkoll på sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn, vad hon vill och vad hon tycker.
Hon är ju, som jag sa, 91 år och det är väl klart att jag förstår att hur det än går just den här gången så är det ju inte så långt kvar av hennes liv.
Och det, det gör ont.
Min farmor är faktiskt lika gammal, men hon har som många andra som blir så gamla, blivit en annan än den farmor jag hade som barn. Hon minns inte så mycket, hon glömmer namn, personer och pratar ibland  så att man inte riktigt tror att man är på samma planet. Så klart så älskar jag min farmor också väldigt mycket men den farmor som jag verkligen innerligt älskar finns inte längre. Hon har försvunnit in i sin egen värld dit ingen annan riktigt kan ta sig. Det gör också ont, fast på ett annat sätt och det vänjer man sig liksom vid under åren som det kommer smygande.

Hur som helst. Ont har jag. Så där inne i hjärtat.

Over and out

måndag 10 januari 2011

Mina ord räcker inte till...

Tar mig i kragen och bloggar lite. Jag har inte precis varit på humör för det på ett tag nu men jag ska göra ett tappert försök fast jag egentligen inte är på humör nu heller.
Min mormor är dålig.
Jag har varit inne där hos henne nu så ofta jag kan men det blir ju inte så ofta som jag skulle vilja eftersom foten sätter käppar i hjulet, så att säga. Jag satt här om kvällen och skrev ett långt, långt inlägg om henne och hur hon är men när jag läste igenom det så låter det fel. Jag kan inte riktigt förklara varför men det blir bara fel. Orden räcker liksom inte till.
Vi tar en kortversion och säger som så att hon är jävligt krasslig och jag vet inte alls hur det kommer att gå.
Summan av det blir ju, som ni nog förstår, att jag inte mår så bra och det speglas ju en del både i bloggen och mitt liv.
Jag är inte så vidare värst rolig. Alls.
Så nu vet ni vad det handlar om.

Annars sitter jag mest av tiden nu och väntar på att de tre följande dagarna ska gå fort så att det blir torsdag och jag får ta bort gipset. Alltså bara tanken på att dusch utan frystejp och plastpåse, att kunna sova utan att ligga som en pinne i sängen. Att kunna röra sig lite mer obehindrat även om jag ju inser att jag inte kommer att vara som vanligt direkt. Sedan i förlängningen att slippa kryckorna. Vilken lycka!

Men det är svårt att vara så glad som jag borde när mina tankar är hos min mormor hela tiden.

Over and out

lördag 8 januari 2011

En annan värld

Kanske är det timmar. Kanske dagar. Till och med veckor eller månader innan världen kommer att bli annorlunda.
Jag vet inte.
Det enda jag vet är att den inte kommer att bli den samma igen.
Min värld.

Over and out

fredag 7 januari 2011

När jag blir stor ska jag bli precis som min mormor.
För hon är min idol, alla kategorier.

Over and out

torsdag 6 januari 2011

Ingen sömn i natt heller.

Over and out

onsdag 5 januari 2011

Hoppande, svärande, gymnastiserande nattuggla loggar ut

Hur kommer det sig att jag blir sittandes här, natt efter natt. Jag tänker varje dag att jag ska lägga mig tidigt och sedan ser jag arton avsnitt av Sopranos och när jag äntligen lyckas stänga av DVD:n så fastnar jag i någon blogg eller något forum i en timme till. Sedan masar jag min röv till sängen (eller ja, jag hoppar ju och stånkar och stönar och svär över kryckorna) och gör fyrtio stycken av mina fem olika övningar jag ska göra varje dag. Sedan tänker jag att jag ska läsa en eller två sidor i min bok. Plötsligt är klockan som vanligt typ fyra innan jag släcker och somnar.
Men varför mina vänner?
För att jag sedan ska sova bort hela dagen och ha dåligt samvete? Bra idé. Nej.

Just ikväll tänkte jag faktiskt verkligen lägga mig före tolv men då kom Ettan ner och ville spela bilspel med mig. Så då gjorde vi ju det i några timmar och sedan fastnade jag i någon blogg och på ett forum. Så nu är det "bara" hoppandet, stånkande och gymnastiken kvar. Och så boken såklart.

Fast jag vill i alla fall inte gå och lägga mig ikväll (natt) för i mina tankar finns min lilla mormor som jag oroar mig för. Hon är, sedan i morse, tillbaka på sjukhuset. Dålig igen.
Jag håller alla tummar att hon slapp hamna på den där "vi hatar alla patienter och pratar över deras huvuden och bestämmer att de är tröga hela bunten" avdelningen som hon låg på sist. Där har de bestämt att alla gamla människor är dumma i huvudet och att de alla är totalt oförmögna att ta några egna beslut eller ha några egna åsikter. Om de bara kunde stå stilla i en minut och använda sina öron så skulle de ju inse att min mormor inte är varken dum eller döv och att hon kan bestämma själv om hon vill äta den oätliga laxpuddingen eller den oätliga rostbiffen.
Mina tankar finns i alla fall hos henne i natt.

Nu är hon halv tre så efter hoppandet, svärandet, gymnastiken och boken så är hon fyra.
God Natt

Over and out

Kabooom!

Skavsår i arslet av att sitta för mycket, det kan man faktiskt få. Har jag hört.
I morgon ska jag ta mig ut tänkte jag, Tvåan ska äntligen slippa från sin tandställning. Det är ju värt att fira med ett besök på den kära Folktandvården. Själv skulle jag behöva gå dit och laga en tand så att jag kan äta med tänderna på vänstersidan ibland också. Snart har jag väl slitit ut högertänderna och då blir det sugrörsmiddag om jag inte tar tag i den där sabla tanden snart. Men jag gör väl som vanligt, väntar tills det gör så ont att jag inte står ut med att vänta en dag längre, inte en timme. Och så är det ju så trevligt att det kostar extra då när det blir akut också.

Hade lite tjejer här igår kväll. Sådant blir jag glad av!

Nu har jag så ont i huvudet så det känns som att det ska sprängas, bäst att sova innan det verkligen händer.

Over and out

måndag 3 januari 2011

God Natt


Over and out

Länge eller inte länge, det är frågan

Min snälla Systeryster kom idag och dammsög, tömde kattlådorna, gick ut med sopor, komposten och hunden. Det var mycket att gå ut med.
Tack, till dig käraste syster och till alla andra som har hjälpt mig med Snajdarn medan barnen varit borta. Och även tack till er som erbjöd er att ta ut han.
En bra sak med att bryta benet av sig är att man får veta vilka människor i ens omgivning som verkligen ställer upp för en. Det är värt mycket det.
Så tack alla underbara människor som varit här med fika, böcker, mat, filmer. Alla som har gått ut med hunden, tömt mina sopor, dammsugit mitt skitiga köksgolv. Ni som har skjutsat mig hit och dit, ni som har tagit med mig på lunch, till affärer och doktorer. Ni som ställer upp och hämtar mina ungar och ni som kommer och underhåller mig när jag sitter i mitt kök och ugglar. Ni vet själva vilka ni är, ta åt er, ni är guld värda!
TACK!

I morgon kommer äntligen Ettan och Tvåan hem. Pappan (ja, min allså, någon annan pappa finns ju som ni vet inte i deras liv) och jag ska hämta dem på tåget och jag längtar redan. På fredag kommer Trean också och då blir den här mamman hel igen.
Det blir nog två till här hemma som blir glada i morgon, vill jag lova. Både Snajdarn och Kisskatten lär hoppa jämfota av lycka när de kommer hem.

Själv ska jag inte hoppa så jättemycket längre nu, det är bara en vecka och fyra dagar kvar nu. En enda vecka och fyra ynka dagar. I natt när jag skulle hoppa in i sovrummet och lägga mig mellan lakanen så halkade jag med den ena kryllan på en ragg(ar)socka och stöp som en fura. Eller, nej det gjorde jag inte, jag satte ner högerfoten och tog emot mig. Fort upp med tassen och vänta på smärtan. Men den kom inte! Vilket ju borde innebära att foten är mer eller mindre läkt nu och det, mina vänner, känns underbart.
Fast då kommer plötsligt den här känslan av onödighet. Varför ska jag ha gipset i ytterligare en vecka och fyra dagar när den ändå verkar vara läkt. Då blir plötsligt en vecka och fyra dagar långt.
Men skit samma, det är snart gjort.

I morgon kväll kommer brudarna hit också. Det ska bli skitkul! Har ju inte varit någon träff med dem nu sedan jag bröt foten så jag hoppas på bättre tur den här gången. Men det klart, vi lär ju hålla oss hemma i morgon. Det lär ju inte bli någon dans i alla fall. Ha ha.

Nu blir det, gissa vad? Jajamensan Sopranos!

Over and out

söndag 2 januari 2011

Jag, en lyckans ost

Jag säger bara en sak,
Stackars, stackars er som inte har den här hunden hemma hos er.
Och lyckans jag som har det.
Känner du dig nere, ledsen, ensam eller bara lite trött och hängig? Köp en boxer och be till gud att den är lika go som min. 
Lyllo, lyllo mig!

Over and out
Gott Nytt År
önskar jag mina kära följare.
Tack för att ni finns och för att ni ibland kommenterar i min blogg. Det är inte bara för min skull jag skriver, det är för er skull också. För att ni verkar gilla att läsa min blogg. Så länge ni läser, skriver jag.

Over and out