Gröthjärna tankar

Jag kan inte sova. Jag är trött men jag kan inte sova. Hur kommer det sig? Borde man inte bara somna när man är trött?
Jag ligger där i sängen tills det värker i kroppen och jag bara längtar bort. Ryggen gör ont, axlarna är som fiolsträngar, det kryper i benen. Kroppen vill upp, upp, upp.
Hjärnan är som havregrynsgröt. Degig, trött och luddig.
Hjärnan vill sova, kroppen vill upp och hoppa.

Tänker ibland på vad man egentligen gör med sig själv när man jobbar som jag gör. Jag trivs med att jobba natt, jag är ju som piggast då. Synd bara att min kropp inte fattar att den inte kan vara pigg både på natten och på dagen.
Vissa veckor när jag jobbar natten så sover jag som en klubbad säl i hur många timmar som helt. Vissa veckor är som nu, jag är vaken hela tiden.

Jag är stolt över mina barn. Ettan sken upp som en sol när jag sa att han fått en liten syssling till. Sen utbrast han glatt:
-Jag ser fram mot att få träffa henne.
Härligt med tonåringar. De är lika underbart goa som fruktansvärt jobbiga. Fast just Ettan är inte speciellt jobbig, i allafall inte ännu. (ta i trä) Men det kommer kanske.

Appropå Ettan och Tvåan så ringde deras far inte ens på Ettans trettonårsdag. Jävla, jävla skitapa. Jag både ville och inte ville att han skulle ringa. Ville för Ettans skull, ville inte för bådas skull. För hade han ringt så hade han garanterat inte gjort det när Tvåan fyllt och hur skulle det känt i henne?
På ett sätt är det enklare om han inte hör av sig. Då gör det konstant lite ont i dem. Hör han av sig så hoppas de, sen krachar de desto hårdare sen när han skiter i dem igen. Men nu har han ju inte hört av sig på så länge så nu hoppas de väl inte ens längre.
Jag vet inte hur det känns. Jag har en underbar pappa som alltid ställt upp på alla sätt och vis. Jag kan inte känna hur det känns, vet inte. Men jag ser ju hur ont det gör i dem och då gör det ont i mig.
Den dumme fan fattar nog inte ens vad det är han gör mot dem.
Men jag hoppas att han en dag gör det. När det redan är för sent.
Och jag hoppas att det gör jävligt ont den dagen. Ont i honom.

Paddan Sigge ligger på stenen och ser uppgiven ut. Fråga mig inte hur jag kan se att en sköldpadda är uppgiven, men det är just så han ser ut.
-Hallå! Släpp ut mig. Jag orkar inte mer, jag vill ut!
Deprimeranade är vad det är att se han. Jag får ge han lite mat och se om det är det som är problemet.
Apporopå mat och husdjur så har katterna inte fått mat sedan i går. Den lilla gapiga saken är inne på djurkliniken nu och sen blir det förhoppningsvis slut på det eviga gapandet. Därför fick hon inte äta sedan i går kväll, vilket innebär att inga andra djur heller fick det. Hon skulle säkert ha dykt i akvariet och ätit Leffe och Sigges mat om det varit så.
Det kommer att bli skönt att äntligen kunna släppa ut henne och slippa passa på henne i dörren hela tiden. Kan man kanske köpa nya gardiner också för dem har hon i princip slaktat i sina försök att ta sig ut genom altandörren.
Snart kommer Speciell vän hem med henne och då kommer hon väl att vara skapligt vinglig på benen resten av dagen. Men om några dagar så kan vi äntligen låta henne vara ute. Och vi kan äntligen få lite lugn och ro här hemma igen.

Dags att försöka antingen sova eller få något gjort.

Over and out