Allting kan gå itu, men mitt hjärta kan gå i tusen bitar...

Snajdarn ligger här vid min sida. Snajdarn, min kompis, min härliga underbara kompis som jag inte ens fattar hur jag klarade mig utan.
Han har inte varit helt kry och har ätit lite dåligt den sista tiden. Som matte blir man ju då lite orolig och man ringer veterinären och hör lite med dem. De svarar att det nog inte är något att oroa sig över, kanske är det löptikar i närheten, kanske är det bara en fas medan han växer och man blir lugn igen och slappnar av.
Han är glad och pigg och man slappnar av lite till.
Sedan kommer oron smygande lite igen när man inser att han faktiskt inte äter riktigt som han ska. Att han faktiskt har tunnat ur lite.
Då börjar man rota lite på nätet och det är då oron slår klorna i en på riktigt.
Läser om en riktigt obehaglig sjukdom som drabbar just boxer ganska så ofta och inser att en del av symptomen stämmer in på min underbara, härliga kompis.
Paniken gräver sig in i hela mitt hjärta.
Inte, inte, inte, inte, inte MIN hund!
Nej! Nej! Nej! Nej!
Inser att jag måste ringa veterinären på måndag och fråga om vi ska komma in och ta prover och se.
På ett sätt vill jag inte, för jag vill inte veta. Men samtidigt så vet jag ju att jag måste göra det.
Är det så, ja då spelar det egentligen inte roll för sjukdomen är kronisk och går inte att göra något åt.
Så nu mina vänner så håller ni alla jävlar tummar och alla jävla tår ni har.
Det är vad jag tänker ägna mig åt. Det och gråta.

Over and out