Spindeln i nätet

Bänken känns kall under hennes rumpa och hon ser med avsmak på de fimpar och tuggummin som ligger slängda på marken framför hennes fötter. Hon låter ögonen vandra över marken och ser en lapp bland skräpet. Hon makar sig lite närmare och vrider huvudet för att kunna läsa texten som är skriven med versaler och verkar vara skriven med blå bläck.
...ATT JAG SER... DIN SKULD... HUR DU SKA BETALA ...
Några av de få ord hon kan urskilja, hon blir alltmer nyfiken och böjer sig fram och sträcker sig efter lappen. Nej, fy! Hon kan inte ta upp den! Den ligger ju för sjutton på marken bland fimpar och sopor. Hon ser sig omkring och gatan ligger öde. Busskuren hon sitter i luktar av urin och ena kortsidans glas är krossat på mitten, hon tänker att sprickorna liknar ett spindelnät. Bara en fet, svart spindel saknas i mitten. Hon ryser plötsligt och skakar lite på sig.
Hennes blick dras åter till lappen på marken och hon kisar för att kunna urskilja några fler ord utan att behöva ta upp den från den skräpiga marken.
...MITT JOBB... JAG SER ALLT...JAG KOMMER...
Nyfikenheten tar överhanden och hon sträcker sin hand mot lappen. Vips, så har hon knöglat ner den i sin jackficka. Plötsligt skuldmedveten ser hon sig generad omkring, såg någon?
Gatan ligger fortfarande tom och öde. 
Jävlar vilken tur, tänker hon och pustar ut. I samma ögonblick hör hon bussen komma och hon reser sig upp.
Busschauffören hälsar glatt när hon drar sitt kort genom den mystiska springan som ger henne access till den buss som ska ta henne hem till Törngatan och den tomma lägenheten. Hon suckar när hon trött sjunker ner på det galonklädda sätet i den tomma bussen. Varför har alla linjebussar dessa äckliga, röda säten? Visst ja, linjebuss. Folk som kräks, barn som kladdar och tuggummin. Tuggummin. Då slår det henne att hon plockade upp lappen.
Hon sticker handen i fickan och känner det frasiga pappret mot fingrarna. 
Handen drar sakta fram den ur fickan och hon vecklar med lite darriga fingrar upp den smutsiga lappen. Hjärtat skenar plötsligt i bröstet och munnen känns torr. Vad tusan är det med den här lappen, tänker hon och  känner en svettpärla på överläppen. Vad är det som är så lockande och läskigt med den. Hon blundar och sväljer och öppnar ögonen sakta och ser på de blå versalerna.
Ord. Hon ser alla ord och förundras över hur den som skrivit den med perfekt handstil har stansat alla dessa ord på pappret. Den har inga ränder men texten är rak och perfekt. 
Hon svettas ymnigt nu. Ser upp för att se på chauffören, för att se en annan människa för att den skräck hon plötsligt känner ska gå över. Hon vill möta hans leende blick och känna att hon inte är ensam, att hon inte blivit tokig. Men allt hon möts av är kuren som skyddar hans rygg. Men hon vet att han finns där framme och finner en uns tröst i det. Hon blundar igen och tänker att när hon tittar igen ska hon läsa texten, inte bara se bokstäverna.
Just när hon ska öppna ögonen kränger plötsligt bussen till och hon hörs chauffören skrika, JÄVLAR! 
Hon kniper ihop ögonen hårdare och tar i panik tag kring handtaget där stoppknappen sitter. I någon sekund hinner hon undra vad den heter, den där knappen som man plingar på. Plingknapp tänker hon och känner plötsligt hur bussen liksom välter. Luften fylls av ljud, skrik av bromsar, skrik av plåt och stål som rivs sönder, glas som krossas. Hon känner glaskross mot ansiktet, som regndroppar och hon tänker på spindelnätet i busskuren. Spindeln tänker hon osammanhängande, det är spindeln och det är jag som skriker, åh, Herre Gud, det är jag som skriker!
Och hon skriker verkligen.
När hennes mage penetreras av stål som böjts likt varmt tenn känner hon ingen smärta. Hon känner stålbalken gå genom mjukväv och organ men hon känner ingen smärta. Lika plötsligt som ljudet slog sönder det jämna brummandet från bussen, lika plötsligt tystnar det och luften blir tyst.
Hon blundar fortfarande när världen stannar, när bussen stannar. Långt borta hör hon chauffören ropa, lever du? Lever du? 
Något bubblar upp i hennes hals, tjockt och varmt. Plötsligt blir hon medveten om att hon fortfarande håller i pappret från busskuren. Det sista hon tänker i livet är,
Tack och lov! Jag slipper läsa!
Just som hon tänker dessa sista tankar kilar en spindel över hennes hand som krampaktigt håller lappen.
Och så tänker hon inget mer.