Jag undrar hur mycket hundar fattar, egentligen. Alltså jag menar, egentligen. Igår när jag hade manligt sällskap här så skulle Snajdarn absolut sitta i hans knä. Helst med sitt dräggliga ansikte i hans ansikte och glo på honom, så där lite obehagligt ni vet. Så där så att man blir så där nervös och börjar skruva på sig. Glo så där intensivt på en som bara en avundsjuk hund kan.
Som att han liksom skulle tala om för det manliga sällskapet att:
-"Hörrö, du, lyssna nu. Det här är min matte och du har inget här att göra. Jag vet att jag inte får bita dig men inget kan hindra mig från att psyka ut dig. Så stick, kom inte tillbaka och lämna min matte ifred!"
Ja, ni hajar. Själv sitter man där och ylar:
-"GÅ NER! "
helt utan framgång. Okej, att han inte är världens mest lydiga jycke annars heller men han brukar gå ner när jag säger till han men nu var det som att prata med väggen.
Det manliga sällskapet gjorde ju som de flesta gör i samma situation, såg besvärad ut men försökte se avslappnad ut och avväpnande säga att:
-"Det gör iiiiiingenting"
Nej, visst, inte alls, du fullkomligt älskar att ha en 30 kg tung jycke i ansiktet som stinker kadaver i munnen.
Jycken made his point i alla fall, men så lättskrämd var tydligen inte det manliga sällskapet för han messade redan när han klev in i sin lägenhet efter att han kommit härifrån.
Over and out
Dags att sluta blogga.
1 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar