-Chips mamma, vi måste ha chips!
Nu bor ju inte vi direkt i storstaden och vi insåg att klockan var åtta minuter i tolv och det finns bara ett ställe som är öppet till tolv, nämligen macken.
Jag insisterade på att vi inte skulle hinna dit innan stängning, inte så mycket för att jag inte trodde att vi skulle hinna utan för att jag visste att om jag äter chips nu får jag jordens dåligt samvete och känner mig som en flohobba i minst en vecka.
-Jo! Vi hinner, spring!
Skriker Ettan och jag försöker med att vi inte hinner för vi måste skrapa rutorna.
-Jag skrapar, koooooom nu!
Då drogs jag liksom med och kunde inte längre stå emot de där chipsen och plötsligt flög vi upp ur soffan som skjutna ur kanoner. Men gracen hos två jaguarer (alltså i min hjärna, i verkligheten var det mer som två flodhästar) tar vi trappan i tre kliv (tänk er två flodhästar varav den ena är halt och dessutom har feber) och med skrikande strumpor slänger vi oss ut i hallen. Skor och jackor åker på i en flygande fläng och ut genom dörren och innan hunden ens har fattat att vi är borta är vi ute och skrapar frenetiskt på rutorna som två gamlingar med varsin trisslott.
-Det här räcker
ylar Ettan när det är en ruta stor som ett A4 skrapat på förarsidan. Men nej där går gränsen, jag är ju i alla fall yrkeschaufför även om det är så länge sedan jag jobbade att jag snart har glömt hur man gör. Jag slänger mig över rutan och turboskrapar framrutan och i alla fall sidorutorna fram. Med gruset sprutande från hjulen lämnar vi sedan uppfarten och rundar kvarteret med ylande däck.
Väl ute vid macken inser vi att vi har ca 2 minuter till godo och Ettan slänger sig in genom dörrarna och kommer ut med ett brett flin och två påsar chips.
Flohobba alltså, minst en vecka.
Over and out
Det är kärlek det :-)
SvaraRaderaNu är ettan mer än nöjd väll?
SvaraRaderaÄr du en Flohobba nu? Det har jag svårt & tänka mig.
Krya på dig! Kramar!
Rocktjejen