Gör en god gärning, salta en arbetskamrat

Ute med hundarna nu på kvällen och gick en liten stig nära en bäck. Åh, vad fint och mysigt tänker ni.
Åh, vad mycket myggor och mördarsniglar tänker jag.
Alltså de där mördarsniglarna är inte så mysiga. Speciellt inte med tanke på att de ser ut som bajskorvar där de ligger och slajmar sig.
Jag läste någonting om att de är spanska, väldigt hungriga sniglar som har muterat ihop sig med svenska, svarta skogsniglar och då blev det en väldigt hungrig och väldigt tålig snigel som äter allt och överlever det mesta.
De överlever dock inte salt. Det var ett tips jag läste i en tidning att man kunde salta dem och sen se på medan de lider sig till döds i en långsam dödsplåga som inte är vacker någonstanns. Ja, alltså det stod inte i artikeln att de skull dö långsamt och plågsamt. Men det gör de.
Jag testade nämligen en gång och jag lovar att jag aldrig kommer att göra det igen. Då köper jag heldre 20 myskankor som får äta sig tjocka på de slemmiga rackarna.
Fast det klart, jag har ju inga mördarsniglar i min trädgård så jag behöver kanske inte fundera så mycket på det där.
(Funderar däremot på om det fungerar att salta på sina arbetskamrater...)

När vi var små sa pappan att om man saltade en fågel på stjärtfjädrarna skulle den bli tam och sitta på min axel.
Jag gjorde av med en del salt som barn.
Någon tam fågel blev det aldrig och pappan sa att då måste jag ha missat dem.
Men jag vet att jag träffade en skata en gång men den var kanske imun för tam blev den aldrig.
Mina barn har också gjort av med en del salt.

När pappan tyckte att vi var ivägen så brukade han glatt utropa att han skulle ta tid på oss medan vi löpte runt huset.
-Klara, färdiga gå!
Och iväg kom vi, på snabba barnaben sprang vi tills strupen snördes ihop och benen kändes som spagetti.
-Hur lång tid tog det? flåsade vi.
-Tre svarade pappan,
-Klara, färdiga gå!
Och vi sprang igen, ännu fortare den här gången.
-Hur lång tid tog det?
-Sju, svarde pappan och sedan var det dags igen.
Det kunde bli allt från tre till trettio och vi ifrågasatte aldrig tiderna.
Som vuxen misstänker jag stark att han blåste oss.

Men pappan har alltid varit och kommer alltid att förbli min hjälte.
Han är rolig ibland som när han förklarade i tjugo minuter hur man startar deras gräsklippare (jag är 35 år, pappa. T-r-e-t-t-i-o-f-e-m å-r. Jag tror jag fixar att dra igång en gräsklippare) men han har ett enormt hjärta och älskar oss gränslöst som bara en pappa kan göra.

Nej, men jösses! Nu måste jag bre några mackor och åka och titta om huvudstaden står kvar.

Over and out