Mangel, vält och spik-klubba

Min rygg gör ont, ont, ont.
Det gör att jag är arg, sur och tvär.
Vill ju bara vara lika lycklig som jag är i mitt hjärta.

Trean är hemma.
Alla är nöjda, både folk och fä.
Speciell vän är min självfrände (även om vi tycker lite olika ibland)
Jag är ju lycklig, varför kan jag inte få vara glad då?

Nej. Så enkelt kan det ju inte vara. Då måste ju min rygg kännas som att den har blivit manglad i en magel, överkörd av en ångvält (här är det viktigt att det är en ångvält och inte en vanligt dieseldriven vält) och påpucklad med en spik-klubba. För som sagt, man kan ju inte få må bra.
Nej, när man mår bra i själen mår kroppen som en påse med hundskit. Varför?
Och när kroppen känns som hundskit blir ju humöret därefter. Tyvärr.
Tyvärr för ettan, tvåan, trean, Speciell vän, Fjärtlunsen, råttjägaren, hundkatten, Sigge och Leffe. Mest av allt är det ju synd om dem som måste stå ut med mig.

Jag kan ju bara hålla tummarna att de orkar med mig.
Fattas ju bara att de arkebuserar mig mot husväggen. Speciellt med tanke på vad det kostar att begravas i dagens samhälle. Jag har ju inte en spänn över till det.

Over and out