Inte så skäggig

I dag har jag någon slags fredag.
Det är skönt.

Satt och kände mig ensam. Då kommer det ett trevligt medelande från en arbetskamrat, en kompisförfrågan på sbw och en på facebook. Plötsligt känns allt mycket bättre. Det finns lite hopp ändå, det finns kanske folk som tycker att jag är en trevlig prick ändå. Trots allt.

Jag tycker faktiskt att jag är ganska trevlig, trots allt. Jag är generös, snäll och omtänksam. Visst, jag är lite glömsk och kommer inte alltid ihåg födelsedagar och sånt men jag vet att jag har ett gott hjärta dundrandes i mitt bröst. Jag vet att jag inte är elak och att jag inte med vilje skulle såra någon. Jag hatar ingen i hela världen även fast det finns en och annan som faktiskt skulle förtjäna det om jag gjorde det. Jag anser nog att jag är rätt hygglig.
Men ändå. I bland känns det så där... Jaha. Vad har man för det då? Inte ett skit.
Då känns det som att man lika bra kunde såra folk med vilje, skita i dem och prata skit om alla till höger och vänster. Hitta på lögner, överdriva och skvallra för glatta livet.
Men sen kommer jag på det att jag vill ju inte vara sådan. Jag vill ju fortsätta att vara jag. För jag gillar mig. Trots allt. Trots mina fel och brister så gillar jag ju ändå mig, så som jag är.

Speciell vän och jag är ganska lika. Eller väldigt lika faktiskt. Ja, inte till utseendet då, han har mycket mer skägg än jag. Nej jag menar inuti. Inuti är vi lika som bara fan. Det är lite läskigt men ändå så skönt.
Fast jag har slutat att tycka att det är läskigt nu. Jag har erkänt för mig själv att jag vill helt enkelt inte leva utan han en endaste dag av resten av mitt liv. Han fyller det där hålet i mitt bröst med rosa klibb och gör mig hel.

Vi, Speciell vän, vi. Du och jag.
Ja, och alla kidsen förstås. (Glöm inte att köpa en husvagn och en nätbrynja. Jag ordnar med papiljotter och en rosa negligé. Vi ses på campingen.)

Over and out