Nu är det helg, sug och svälj

Ja, alltså sug på en god kola och svälj kaffet. Vad trodde du? Du sitter väl inte där och har snuskiga tankar nu va? Nä, jag tänkte väl det. Det hade inte jag heller när jag skrev det.
Men nu är det faktiskt helg för mig, äntligen! Jag är lite mör i kroppen (ja, men så bra, mörad och klar, bara att schoppa upp och slänga i frysen) efter den här veckan, men nu är den slut. Ja, inte själva veckan men min arbetsvecka i allfall.
Den slutade med att jag fick sätta dit ett nytt bakljus på släpet. Det känns lite trist för det var inte jag som backade sönder det, det var den som körde i går. Det är väl ok att man inte har tid (eller lust, vad vet jag) att byta det men man kan ju i alla fall säga till tycker man ju. Men, men alla är vi olika.

Sitter här i köket och lyssnar på det härliga ljudet av ett element som skvalar. Jag misstänker att det inte är så bra men just nu orkar jag inte ens bekymra mig om det. Det skvalar väl på och jag mår bra. Frid och fröjd i himmlens höjd, som man brukar säga.

Funderat en del i natt. Funderat på allt möjligt medans jag kuskade fram på vägarna med min eighteen-wheeler (nu har visseligen mitt ekipage sexton hjul, eller nej föresten det är ju tvillingmontage på bilen, det är fanimej arton hjul). Funderde lite hit och dit på ditt och datt. Funderade på Speciell vän. Tänkte på hur mycket han betyder för mig. Tänkte på hur det kändes i mitt bröst när han skickade ett sms och skrev att jag skulle köra försiktigt så att jag skulle komma hem till han och barnen. Det kändes varmt och fluffigt i mitt bröst och sög lite i magen.
Sedan jag träffade honom har helt plötsligt det här jobbet fått lite annan innebörd. Han oroar sig lite när det är kasst väder och plötsligt så gör jag det med, även fast jag inte har gjort det förut. Plötsligt så tänker jag också i de banorna. Tänk om det verkligen skulle hända något? Man är på hala, sliskiga vägar, man lossar ensam mitt i natten på de mest slubbiga ställena. Förut så tänkte jag inte så mycket på det, men nu kommer tankarna ibland. Men det skulle ju vara så jävla typsikt mig att gå och dö nu när jag äntligen har hittat Han.
Jag skulle inte bli förvånad.

Jag gråter när jag ser min bil. Den är smutsigare än superskitig. Både innuti och utanpå. Jag tänker varje dag att idag är det dags för bilens stora lögardag. Men icke att det blir av. Nej, den är lika skitig som igår och dagen före det och dagen före det. Nej, det var inte riktigt sant. Den är inte lika skitig som igår, den är skitigare. Ännu en anledning till att det borde bli vår nu. Ska se om jag får tag i Gud på mobilen.

Min axel värker. Funderade på den i natt också. Tänkte att man kanske kunde amputera den. Men det blir svårt att få armen kvar om man tar bort axeln. Den kommer ju bara hänga där och sladdra i lite skinn och då har man ju ingen direkt nytta av den. Men när det var som värst i natt så funderade jag på om det inte var värt det. Men nej, jag tror inte det endå. Det skulle nog inte vara så snyggt när det blir vår och man vill ha linne.

Jag är föresten lika skitig som bilen. Fast det är Speciell vän med så det gör inget. Men det klart det kanske är därför vi aldrig får främmande. För vi stinker. Kanske är bäst att ta fram blåslampan och mota ner han i badkaret. Då kan jag ju passa på att mota ner mig själv där med.

Over and out