Två timmar och tjugo minuter efter att jag somnat ringde min väckarklocka och det var alltså dags att masa sig upp. Jag bokstavligen snubblade upp ur sängen och hasade mig ut till duschen mer som en död än som en levande.
Det blir inte en så jätte angenäm dag när man sovit så lite. För det första får jag alltid sådan otrolig huvudvärk, det hugger som en kniv rakt ner i huvudet och för det andra så känns det som om lungorna ska sprängas i bröstet på mig. Jag vet inte varför men det känns alltid som att det är tungandat och gör ont i lungorna på ryggen när jag är trött.
Ja,men nu när jag ändå är igång kan jag ju gnälla på, jag har ont i höfterna och lite träningsvärksaktigt i ryggslutet, vilket borde vara otroligt eftersom jag inte direkt har rört på mig på den senaste tiden.
Även om jag är lat nu för tiden och har glömt hur man motionerar så har jag plötslitgt gått ner fyra kg. Hur i hela fanders gick det till? Jag fattar noll men plötsligt så visar vågen minus fyra kg. Visst det är ju inte så att jag direkt klagar, men man undrar ju alltid varför när man plösligt tappar vikt utan att veta varför. Fast när jag tänker efter så vet jag nog vad det beror på, så nej ingen ide´att oroa sig.
Skjutsade ettan och hans kompis hem till kompisen för de skulle sova över där. Jag mådde bra just då och var på mitt "busa med alla" humör och skojade med grabbarna om både det ena och det andra. Det var kul för den här kompisen är av den bra sorten, en sån som fattar att jag är larvig men ändå köper det och skojar tillbaka. En del av kidsens polare hajjar ju inte att jag fjamsar mig och tycker antagligen att jag antingen är rubbad eller enbart skum. Men jag antar att de själva bor i hem där det inte skojas nåt vidare om dagarna. De sitter väl runt sitt perfekt dukade bord i sina perfekta hus med sina perfekta familjer och då har man kanske inte råd att fjanta lös som en annan. Eller så är de så lyckliga i sina perfekta liv att de inte har behov av att tramasa. Hur det än ligger till så tycker jag synd om dem.
Jag älskar när jag får tugga med någon som fattar att jag skämtar, någon som kan skämta tillbaka och som garvar åt mina patetiska försök till att skämta (eller om de nu faktiskt tycker att jag är rolig) och jag garvara åt dennes patetiska försök till att skämta (eller om jag faktiskt tycker att de är roliga). Det ger mig så mycket att vara med sådanna människor och jag blir glad ända in i min själ av dem.
Efter att jag och lillkillen släppt av grabbarna i skogen hos polaren så drog vi till stan och köpte kebab. Gjorde en äkta "allvärldenshäxansurtantblängare" och gick in på Bolaget med lillkillen. Har man lite sjävlbevarelsedrift så gör man inte det. Man får blickar som skulle kunna döda om man möter dem av surtanter, surgubbar och perfekta föräldrar som tycker att man är en usel förälder som går på bolaget med ett litet barn.
Ja, herre min skapare, det måste ju vara den största synden av alla, att gå in och handla alkohol med ett barn med sig. Sen sitter de gladerligen hemma och drar i sig en hemkörd sjuttiofemma eller en ärligt smugglad flaska Smirnoff från Tyskland (dit de kör med bil och släpkärran två, tre ibland fyra gången om året för att "bunkra upp") Men det är ju helt okej, för det är det ju ingen som ser och då, om ingen ser det, ja då finns det ju inte. Eller hur var det med det där?
Men en märklig tanke slog mig i kön, när expediten frågade mig om den andra vinaren också var min, att jag hade en sån oerhörd lust, nästan en tvångstanke, att svara:
-"Nej, det är grabbens här, men jag betalar"
Jag ville så gärna säga det, jag ville det för jag ville se expediten, jag ville se den kostymklädde mannen före mig i kön, jag ville se den snygge killen efter mig i kön, jag ville se deras reaktioner. Jag ville verkligen, verkligen se deras miner om jag hade sagt det. Det var nästan så att det var värt det men det hade ju inte varit så roligt om de inte fattat att jag skämtade och socialen hade stått och väntat utanför huset när jag kom hem.
I dag har min yngste son spelat Nintendo vid några tillfällen, jag älskar när han spelar det. Inte för att jag är överförtjust att han sitter och glor på en liten, liten skärm och spelar dataspel, utan för att det förnöjer min dag något så otroligt.
-"Skitpadda"
-"Skitgeting som hänger i en skittråd"
-"Skitbana"
och sist men inte minst:
-"Skitsvamp"
(Tänk er sexåring med frustrerad röst som är nästan på gränsen till gråten)
Säg skitsvamp högt för er själva några gånger så får ni höra. Det är verkligen komiskt och för er som inte har hajjat det så är det Mario han spelar. Och ja, jag vet väl lika bra som ni att man inte ska skratta åt ett barn som säger "skit" fler gånger än Michael Jackson har skönhetsopererat (borde heta fulhetsoperation) sig men alltså det går inte att hålla sig för skratt.
Tre små personer med stora personligheter finns det i min familj och de kan väcka någonting till liv i mitt bröst, någonting vacker och varmt. Och de kan göra det på en bråkdel av en sekund. Med bara en blick, en kram eller en glad eller rolig komentar. När jag känner mig som sämst och mår som en påse med skridskor så kan de alltid få mig att må bra, i allfall en stund, och det bara genom att finns till.
Over and out
