Själaro, kanske för mig med?

Arbetskamrat ringer och berättar att kylagregatet på bilen antagligen inte kommer att starta när jag kommer in till jobbet. Han förklarar hur man kan starta det med startkablar och jag känner i hela kroppen hur trött jag blir. Jag vill inte börja vareviga dag på jobbet med att laga någonting.
Ja, men vad skönt liksom, jag vet redan innan jag börjar att det kommer strula.
Men så kommer jag in till jobbet och agregatet startar utan kablar. Det startar utan kablar! Det bara hoppar igång som ingenting och jag känner för första gången på länge mig lite glad att vara på jobbet. Både bilen och släpet är dessutom nytvättade och dollyn har fått nya tassar. Lasset är sjukt litet och det går som en dans att lasta. Det är här jag börjar bli nervös. Hur ska den här natten sluta?
Men det händer ingeting. Det går bra allting och när jag parkerar för att ta min rast och kryper bak i sovkojen så förundras jag över vilken bra natt det blev.
Problemet med det är ju att vi alla vet hur nästa natt har en tendens att bli när en natt varit bra. Så i morgon blir nog bloggen läsvärd.

Annars är inte mitt liv så roligt just nu och jag har lite svårt att hitta på någonting roligt att skriva om här. Men trots att livet känns som skit just nu så känner jag någonting inne i min kropp, en styrka. Jag känner mig stark i mig själv och vet att jag kommer att klara det här även om det liknar skit just nu. Så även om jag är ledsen, trött och rädd så känner jag mig ändå lugn och trygg och har stor tilltro till framtiden.

Jag hoppas och tror ändå att min lycka finns därute och väntar på mig. Att jag ska kunna hitta den där själaron som jag har letat efter i hela mitt liv. Att jakten, sökandet till slut ska vara över och jag ska kunna luta mig tillbaka och äntligen få ro.

Over and out