Hackspettar, inte glada?

Jag berättade en sak för en av mina bästa vänner häromdagen. Jag skäms lite för att jag sa det på msn och inte IRL, men det bara blev så.
Jag berättade det och fick ett så underbart svar och det kändes som att jag slängde en sten stor som Kilimanjaro från mitt bröst.
Jag vet inte varför det kändes så viktigt för mig att kunna bli några som helst missuppfattningar mellan vännen och mig. På något sätt ville jag ha vännens välsignelse, eller vad jag ska säga. Man kan säga att jag fick det och det gör mig gladare än en glad lärka(inte för att jag fattar vad det är som skulle göra en lärka så värst glad. Är de gladare än sparvar, skator och hackspettar och i såfall varför?)
Älskar den här vännen och har för alltid en liten del av mitt hjärta utlånat till denne.(Det är väl egentligen mer ett leasingkontrakt, men vem fan är kinkig med detaljer)

I dag är det dagen som jag ska iväg och se om jag är sjuk på riktigt eller inte. Det känns skönt att det ska bli av men känns lite jobbigt. Jag får sällskap med mig i allfall och slipper åka själv(fast det hade jag inte behövat ändå tack vare underbara vänner, puss) och det känns tryggt.

Jag känner mig lätt, hel och komplett som jag inte har gjort på åratal, kanske aldrig förut i mitt liv. Jag vet nu vilken ström jag ska följa i mitt liv för att hitta min ro i själen. Och det gör mig lycklig.

Over and out