Gipsfobi, ostfobi och vadmassage

Dagen började hur bra som helst. Vän ringde och frågade om jag kunde bjussa på kaffe. Ska tilläggas att det är en vän som alltid kan få mig att skratta, så även idag. Sedan erbjöd hon mig att följa med henne och luncha med en annan vän som också alltid gör mig så glad och skrattig. Underbar lunch full av skruvade fantasier och gapflapp så att pizzerian vi besökte rätt fort fick slut på lunchgäster för vem sjutton vill lyssna på tre urflippade kvinnor som flatgarvar hämningslöst när man ska äta sin lunch?
Härligt! Fick massor, massor av positiv energi med mig hem som jag bara mös med i flera timmar.

Trean gick till en kompis, som var ny för mig. Sade till honom att det går bra att du går till han men då måste du berätta var han bor och sedan ringa mig direkt när du kommer dit så att jag vet att du kommit fram och så att jag kan få deras telefonummer.
"-Jadå mamma, det klart"
Nejdå, mamma det klart jag inte gör, var närmare sanningen. Efter fyrtio minuter ringde jag upp dem efter att ha" eniroat" deras nummer. Som tur var hade ungen ett ovanligt efternamn och gatans namn var ju inte så svårt att hitta med eniro.
Jodå, han var framme, hel och ren. Nåja, det är lätt att glömma och det ordnade sig ju ändå.
Man kan inte bli arg heller, det är inte så lätt att vara glömsk, tro mig jag vet.


Speciell vän hade försovit sig innan jobbet så han hade inte tid att komma hit och träffa mig innan jobbet. Så han skulle komma på lunchen och jag lovade att laga mat tills dess. Tyvärr blev maten uppäten utan han för han ringde sedan och sa att han inte hade tid, mycket på jobbet.
Har knappt sett han på två veckor. Han kanske har gipsfobi?
Undrar om man kan ha det? Jo, det kan man nog. Jag hade en vän en gång i något av mina förra liv som hade fobi för ost. Ja, vanlig, hård, ost med hål i, sådan som man hyvlar. Det var särskilt smidigt för henne eftersom hon utbildade sig till kock.


Med kvällen kom som vanligt svullnaden. Foten blir som en tung klubba i gipset och det klämmer, skaver och svider. Då blir allting jobbigt och tungt och jag hatar, hatar, hatar gipset. Då, mer än någonsin vill jag bara såga upp skiten och klämma på vaden, massera min stackars fot och tvätta hela klabbet (ja, inte det uppsågade gipset utan benet, foten, hälen).
All huden under gipset längtar efter mänsklig kontakt, huden skriker efter beröring.
Just att massera vaden har nästan blivit en tvångstanke hos mig och när det väl är borta kommer jag behöva en extra veckas sjukskrivning bara till att massera min vad från att jag vaknar på morgonen tills jag somnar på kvällen.

(Visst, tro inte att jag är så naiv så att jag tror att jag ska jobba direkt efter att gipset är av, det fattar väl vilket nöt som helst (till och med jag) att det måste till massor av muskler innan jag kommer att göra något alls med den där pinnen. Eller jo, jag kommer att massera vaden, det kommer jag göra. Så fort som gipset är av ska jag massera, massera, massera...)


Muskler, ja. Jag har alltid så länge jag kan minnas haft starka benmuskler. Nu vet jag hur det känns att inte ha det. Sjukt fort försvinner alla muskler och benet blir som en pinne.
Ja, se själva.



Men nu går jag och lägger mig och gör alla femioelva rörelser som sjukgymnasten bestämmt att man ska göra när man har gipsad fot och underben. Så kanske, kanske det inte blir så mycket värre...

Over and out