Varning för livsfarligt gips

Ja, visst ja, glömde ju att berätta att jag fick ett litet psykbryt idag också. Har haft ont idag och då är det lätt att man börjar inbilla sig än det ena än det andra. Insåg dessutom att gipset redan har luckrats upp under hälen (kan vara min tåjuice efter lördagens dans som liksom fräter sig genom gipset) värre än vad jag trodde igår. Tänkte att det kanske var därför det gör ondare idag än igår. Ja, ni vet ju hur det är, sätter man fart på tankarna så snurrar de fortare än tekoppskarusellen.
Fnulade på om inte tårna var väldigt kalla i allafall och ifall det inte var så att det nog gjorde ont i hela benet och jag äter ju faktiskt p-piller och att halva släkten ju haft blodproppar och att det nog minst är en propp plus att gipset nog sitter för hårt så att nerverna kommer i klämm och jag kommer nog att dö!
Ja, ni fattar.
Ringa in till ortopeden skulle man göra om man hade frågor. Men när man gjorde det så talade den inspelade rösten om att det tyvärr inte fanns några som helst telefontider idag och att det gick bra att återkomma nästa dag.
Nästa dag?! Nästa dag?!
Jaha och vad hjälper det mig när jag redan har fått femtioelva blodproppar och karpaltunnelsyndrom som måste opereras och gipset sitter för hårt!!!
Ringer mamman.
Som tur är så är min mamman resonabel och hon kommer och klämmer lite på mina tår som nog inte är sååå kalla i allafall. Hon klämmer lite på gipset också och konstaterar att det nog är lite mjukt där under hälen men inte ett dugg mjukare än det var igår när hon var här.
Hon sätter på lite kaffe och säger att jag kan ju ringa till sjukvårdsupplysningen och prata lite med dem. När jag har gjort det och hon har sagt att jag ska ringa in till ortopeden i morgon för de vill nog sätta dit lite mer gips under den mjuka hälen. Hon säger också att man har ganska ont efter att man har brutit foten och att det är helt normalt och när mamman sitter där och håller i mitt ben och den snälla sjukvårdsupplysningstanten pratar så där lugnt och fint med mig så är jag nog rätt övertygad om att jag överlever ett tag till. Trots allt.

Och svaret är ja, jag har läst allt om gips och brutna ben på nätet. Och ja, det är precis lika farligt som att läsa alla biverkningar i bipacksedeln på mediciner.

Nu ska jag ta mitt livsfarliga gips med mig in i sängen och läsa några kapitell i "Det fördolda" av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt (japp, han från Parlamentet) för den är BRA.

Over and out