Lång dag, långt inlägg

Ni anar inte vilken fullspäckad dag jag har haft. Jo, den här gången är det faktiskt sant.
Började med att jag skulle vara inne på röntgen klockan 09:30 och sedan hos ortopeden klockan 10:00. Det blev inte riktigt som planerat då de "glömt" skicka remiss från ortopeden till röntgen (som för övrigt ligger på samma ställe i sjukhuset fast en våning upp). Syrrorna på röntgen var dock helt fantastiska och glömde inte bort mig för en sekund utan kom och pratade och ringde till ortopeden stup i snöret för att påminna dem om min remiss. När den så väl kom tog det väl fem minuter att röntga benet och sedan upp till ortopeden för att få "dommen".
Benet låg precis som det skulle i gipset och hade inte blivit påverkat av min aj-svim-spy-fågelfrö-stol-julmust-incident alls.
Allt såg bra ut, allt utom gipset som ju var trasigt både här och där (och fullklottrat med bra saker som: OBS! Bajs, Krya, världens bästa mamma, mummy goes never dance again och andra glada tillrop). Bra, sa jag för jag vill ha ett nytt och jag vill ha något lättare (vadå fiska efter ett nytt och dyrt plastgips? Inte skulle väl jag?)
Så fram med sågen och sågade och bände och bröt upp eländet (aj, sa jag. Nej, det gjorde jag ju inte, jag bet mig i läppen och teg. Som vanligt.) Och hoppla, ut kom... någon annans ben, typ. Hallå, vad hände med min vad? Om jag inte hade sett min tatuering hade jag trott att den där smala stickan med blåmelerad fot var någon annans. Men den var tydligen min.
Hur kan det vara möjligt att den blir helt smal och förslappad på bara en och en halv vecka? Och följdfrågan, hur fan ska den se ut om fem-sex veckor till?!
Fick kramp och skakningar i benet och det kändes helskumt, men som sagt, det var tydligen mitt ben i allafall.
Sedan tog den snälla människan och tvättade av benet och foten och jag kan med lätthet erkänna att det var det skönaste jag känt på länge. Åh, ah, vilken fröjd.
Sedan var det ju tyvärr dags att sätta dit ett nytt gips. Men medan hon gjorde det och innan det stelnat så masserade hon liksom fast det runt vaden och foten och jävlar i havet vad skönt det var.
Efter att det nya gipset som var typ hälften så tungt (och tydligen typ dubbelt så dyrt) hoppade jag tillbaka upp på röntgen för att kontrollröntga att allt fortfande låg som det skulle efter allt sågande och brytande med bräckjärn innan de fick loss det gamla gipset. Väl där så, ta-da!, vänta på remiss från ortopenden i typ fyrtio minuter. Suck. Men syrrorna var fortfarande lika trevliga så det fick gå an ändå. Tillbaka upp till ortopeden och träffa läkaren igen som sa att det såg finfint ut innanför gipset. Bra, nu vill jag se en bild på eländet. Det kunde jag absolut sa han, men han kunde tyvärr inte skriva ut den för skrivaren var trasig. Men det var ändå ballt att se hur det såg ut, jag är alltid nyfiken när det gäller sånt här. Ville dessutom se exakt var det var av. Helst av allt hade jag velat haft en skelettbild med mig hem till Trean som kommer hem i morgon, det hade varit fränt. Men, men. Han får nöja sig med ett helt fint och vitt gips att klottra på.

Väl hemma, efter en massa mer timmar än jag hade tänkt, så var det vila lite, tvätta och sedan iväg på utvecklingssamtal med Ettan. Äh, tänkte jag, styrkt av dagens positivitet, jag hoppar dit och hem det är ju nära. Och det är verkligen nära. Men det känns inte så nära när man inte kan gå utan måste använda armarna hela vägen dit. Ett telefonsamtal så var pappan på plats när vi skulle hem. Bästa pappan.
Utvecklingssamtalet gick bra om ni undrar.

Hem och bleka Ettans hår kändes som en bra idé. Det var det inte. Det blev lite jobbigt och jag undrar hur det egentligen ser ut nu när det har torkat. Men han var nöjd sa Tvåan när hon hälsade på här nere i gruvan. Dåså.

Efter det har jag inte varit särskilt aktiv, förutom i soffrodel. Och det blir det ett tag till innan jag ska stupa i säng och sova som en gris med ett gips som inte trycker så förbannat på foten.

Over and out