Vem fan vill vara normal när man kan vara stollig?

Här om dagen pratade jag med ett av mina ex och han sa att barnen och jag inte är som alla andra. Några dagar senare kommenterade en att vi är en ufo-familj när jag lagt ut en bild på Facebook. Ingen av dem menade ju såklart detta på något sätt negativt och jag tog båda som en komplimang.
Idag om någonsin insåg jag att detta var helt korrekt.

Tvån, Trean och jag kom på den brillianta idén att vi skulle göra en film med mobilen. Vi ritade och målade och klippte och klistrade. Vi riggade bakgrunder och ljus och filmade. Ettan kom hem från träningen och undrade vad sjutton vi höll på med. Även han drogs med och det slutade med att vi spelade in en film med två toapappersgubbar, Gunnar och Lars och en tygtiger. Det var en frågesport och Trean var själva programledaren (tygtigern) ställde intelligenta frågor som:

-"Vem var Bamses dunderhonungsmedhjälpare" (Svaret från Lars var "Fotsvampssvett". Det var fel...) eller:

-"Vilket är Världens högsta berg, är det Mount Everest, Tandberget eller Ögonlocket?" Och där, i det ögonblicket han sade ögonlocket så skrattade jag så mascaran rann ner på sofflocket där jag satt. Improvisationen var helt enkelt lysande. Så mitt i filmen precis efter att han sagt ögonlocket så hörs mitt flatgarv som ett sjukt inslag. Sedan hörs trean:

-"Det var antagligen tyvärr fel"

...varpå jag skrattar igen så tårarna sprutar. Antagligen tyvärr fel. Jag garvar högt här nere i min gruva när jag tänker på det. Tyvärr ville inte min dator läsa formatet som filmen är filmad i så jag kan inte lägga ut den här, annars hade ni lätt fått se den men ni får helt enkelt nöja er med bilden på Lars och Gunnar.

Ibland så är vi nog inte som alla andra, mina barn och jag, men attans så roligt vi kan ha också. Det finns säkert massor av människor som tycker att jag är en barnslig fjant som larvar mig så som jag gör med mina ungar. Men det vill väl jag skita i. Ett stort stycke.

När min syster och jag var små hade vi en granntant som tyckte att det var så förskräckligt att vår mamman sprang omkring och fjamsade med oss ungar och dessutom i bikini! Detta var på sommaren (no shit Sherlock) och vi hade väl troligen något av våra vattenkrig när både pappan och mamman var med. Det och "gömma pappans cigaretter" var kul. (Fast gömma pappans cigg var bara kul tills pappan blev röksugen sedan blev det till att springa utav bara helvete...) Jag älskade när mamman och pappan var tokiga. Som när vi åkte genom en viadukt. Då tittade hela familjen på varandra, alla vevade ner rutorna och satte ut huvudet så långt alla kunde och sedan skrek vi utav bara helvete. En gång för inte allt för många år sedan så skulle vi någonstans alla fyra och åkte i pappans bil, då provade vi igen efter alla dessa år. Det var fortfarande skitkul.

Jag tar det helt klart som en komplimang när någon säger att jag är galen eller tokig eller inte som alla andra. För vem sjutton vill vara normal och som alla andra?

Inte jag. Och uppenbarligen inte mina barn heller.

Jag älskar´t!

Over and out