Lite sentimental på gamla dagar

Glömde ju berätta att jag var på systersonens luciauppträdande nu i kväll. Inte utan att jag fällde en tår för att de sjöng så fint och för att systersonen försvann bakom lucian framför och bara han lilla tomteluva stack upp som en svamp.
En liten tår för att mina ungar inte längre är så där små, för att de troligtvis inte kommer att vara med i några fler luciatåg. I allafall inte sådär okritiskt, så där som bara små barn kan göra.
En tärna som anväder ljuset som mikrofon, en tomte som gäspar så käkarna knakar, en stjärngosse som studerar takets struktur under hela upptädandet, en lucia var ljuskrona halkar ner över huvudet och blir hängande kring halsen och en pepparkaksgubbe som skakar loss som en värsta Michael Jackson. Så härligt, så underbart, så vackert.
Nu när de är större blir ju allt så allvarligt, så seriöst. Som att det inte är lika lätt att ta en bild av dem, antingen gör de en grimas eller så hamnar handen framför kameran och följs av ett:
"-Men maaaaaaammaaaaaa!"
Men det hör ju till. De ska ju bli stora.
Men inte utan att mamma gråter en tår.

Systersonen ville också ha svar på allt vad det gällde benbrottet:
-"Moster, var var du när du bröt benet? Gjorde det ont? Vad sa doktorn? Hämtade de dig? Hur blev det sedan? Hur länge ska gipset vara på? Får jag se gipset?"
Systerdottern frågade bara lite och var sedan nöjd. Men efter själva uppträdandet när jag skulle hoppa till utgången och det var lite blött och halt och besvärligt sa hon:
-"Moster, jag vill ha en kram, jag vet inte varför, men jag vill ha det nu av dig."
Tror att hon nog tyckte lite synd om sin gamla moster där.
Och både luciaupptädandet och kramen hjälpte. Fina, fina mosters gullungar. Som medicin för en sjukling.

Over and out