Men varför bloggar jag då?

Upptäckte att jag nu skrivit mer än 600(!) inlägg i min blogg, helt sjukt många. Ibland tittar jag själv tillbaka i bloggen och det händer till och med att jag drar lite på munnen åt vissa av mina inlägg som tillexempel "Dogshit avenger" om ni minns den. Sedan finns det ju en hel hög med tråkiga och ledsamma inlägg som jag skrivit när det varit som jobbigast.
Här om dagen läste jag ett inlägg som hette "Rutten frukt" som handlar om de stora barnens pappa och jag insåg att jag aldrig tänker på han längre. Förut fanns han liksom i bakhuvudet allt som oftast, inte för att jag på något sätt saknar han utan för att barnen gjorde det. Men där inser jag att jag verkligen har fått ett avslut. Han är borta, finns inte mer och framför allt han förstör inte mitt liv längre. Bitterheten är borta, hatet är borta, hela han är borta. Vilket i slutändan innebär, barnen mår bra, jag mår bra. Alla nöjda och glada. Ja, kanske inte han då men det vill väl jag skita ett stort stycke i.

Jag försöker ju att hålla mig skapligt anonym här på bloggen, de flesta som läser antar jag är folk som vet vem jag är och känner mig för er har jag ju valt att ge adressen hit. En del av er vet jag inte känner mig men följer bloggen ändå. Alla är ni lika viktiga och jag uppskattar era kommentarer ska ni veta.

Varför bloggar man då?
Jag tror att det är olika, vissa gör det för att höras men framförallt för att synas. De är väl de som bombar sina bloggar med bilder av sig själva.
Jag gör det för att jag älskar att skriva och för att det verkligen har hjälpt mig att bearbeta saker som jag inte fått styr på. Som den ruttna frukten. I bland skriver jag för att jag vill att ni ska skratta, för att göra er glada. Fast jag antar att det i allafall är av rent egoistiska själ för om jag får er att skratta så mår ju jag bra.
Men det jag mest av allt hoppas är ju att ni tycker om att läsa min blogg och att den för det mesta gör er glada.
Sedan jag var liten har jag alltid fått höra att jag pratar så mycket. Och det är nog sant, käften går väl för det mesta. Men ofta så är det ju inte något speciellt som kommer ut, mest bara bla, bla. Jag får nog mer sagt när jag skriver än när jag talar, i allafall mer av värde.
Fast så kankse det inte är, det kanske bara är vad jag tror.

Att sitta hemma med bruten fot innebär att man hinner tänka en hel del. Och det bästa av allt är att fast jag sitter här och ugglar och fnular så har inga negativa tankar kommit. Jo, lite sådär allmänt om att det är tråkigt att ha brutit foten, men inga sådana där djupa saker som får mig att må skit. Och det har jag funderat ut, måste ju innebära att jag mår jävligt bra. Och det mina vänner, det är guld värt.

Over and out