Klockan slår

Hon vänder ansiktet mot fönstret och tittar ut genom rutan som är kantad av frost. Längs med fönsterbläcket ligger ett tjockt lager av snö som räcker nästan en decimter upp på rutan.
Termometern visar -17 grader men inne är det varmt. Värden har varit uppe hos henne och luftat alla elementen, på så vis är det bra här, hon får allt ordnat med.
Annat var det när Åke och hon bodde i den gamla bagarstugan i Gläntan. Gisten och gammal var kåken, med innerfönster som var tvugna att sättas i under vinter. Spisen var den enda värmekälla de haft då och det drog så kallt längs med golvet att den lille inte fick vara på golvet och leka. Åke han har varit borta i 23 år nu, 23 långa ensamma år i den här lägenheten.

Den gamla klockan i hallen slår och talar om att klockan är middagsdags. Förr var det full rulle vid den här tiden, då skulle gubbarna ha mat och hon stod i köket med rosiga kinder och rörde i grytorna. Kåldolmar med potatis, brunsås och lingon. Rotmos, hackkorv. Nu för tiden fick hon maten i lådor från ett storkök, ibland var det kåldolmar men de såg inte ut som de skulle och de smakade inte som de skulle. Sylten var vattnig.
Hon trodde att de snart skulle komma, de där flickorna som brukade komma med maten. Vilka var de egentligen, varför kom de? Hon mindes inte riktigt.
Det är tyst i lägenheten så när som på klockans tickande från hallen. Hon minns tystnaden i Gläntan om förmiddagarna när Åke var i skogen och jobbade, minns hur hon gick till tvättstugan bakom huset och slet med sängkläderna med den lille springandes runt benen. Den lille som vuxit upp och skaffat en egen familj. En fru och två töser med rågblont hår. Hon försökte komma på vad hans fru hette med huvudet blev tomt. Var fanns de? Hon mindes nästan men inte riktigt.
Hon suckar.

Hon blundar och minns huset i Gläntan och hon tar sig en tur där, i sitt huvud. Hon går in genom dörren som gnisslar på det där speciella sättet trots att Åke smörjt gångjärnen så många gånger. In i köket med de slitna golvbrädorna, ser varje spricka i träet och känner precis hur det känns under de bara fötterna. Den gamla järnspisens lucka som bränt hennes fingrar så många gånger. Hon sätter sig en stund vid köksbordet på den stolen som har ett litet för kort ben så den vickar lite när man slår sig ner. Kammaren där bäddsoffan står ihopbäddad och där på väggen hänger klockan. Samma klocka som nu hänger. Var? I en hall? Hennes hall? Plötsligt är hon inte säker. Hon minns inte riktigt var.
Klockan.

Utanför stugan i Gläntan finns en trädgård med en berså av syrener. De blålila blommorna doftar i kapp med rosa kaprifolen som följer husets gavel upp mot taket. Där står hon nu, varm av solens strålar och kisar mot stigen som går ner till bryggan. Med lätta steg, utan att halta, går hon längs stigen och nynnar tyst för sig själv en melodi hon för länge sedan glömt.
Håret som inte alls är grått av ålder, utan har samma färg som mogen råg ligger i en fläta längs med ryggen. Så ser hon bryggan där nere, vattnet som glittar i sommarsolen och där på bryggan ser hon ryggen på en man. Hon känner genast igen honom, på hållningen, håret. Det är hennes Åke.
Hon ropar och hon hör sin egen röst, stark och ung. Åkte vänder sig om och när han får syn på henne så ler han, ler med hela ansiktet och vinkar mot henne där hon börjar småspringa längs stigen. På starka, unga ben flyger hon fram mot bryggan och Åke. Åke som hon inte sett sedan... 23 år? I morse? Plötsligt blir hon osäker, fumlar, snavar nästan på en rot. Klockan, flickorna med maten. Men då ropar Åke, med stark och klar stämma hör hon hur han ropar hennes namn och hon återfår balansen.
Hon struntar i klockan, i maten, i flickorna som hon inte vet vilka de är. För Åke känner hon, utan och innan och han ler så stort med sin vackra mun där på bryggan.
Han slår ut med armarna och äntligen är hon framme hos han på den solvarma bryggan, hon slänger sig i hans famn och andas, andas in hans lukt.
Äntligen, äntligen mumlar Åke i hennes hår och hon förstår inte rikitgt men vad gör det? Det är sommar, solen skiner och hennes Åke håller henne i sina armar.
Världen blir ljus. Ljus och varm. Sedan minns hon inget mer.
Klockan slår.

Nyckel i låset, prassel av påsar.
-"Tittar du till henne så dukar jag fram?" säger Åsa och pekar mot vardagsrummet i den unkna lägenheten. Åsa undrar i sitt stilla sinne vad det är som luktar så speciellt hemma hos gamla människor. Det luktar liksom ålder och hon kan inte riktigkt vänja sig vid det trots att hon jobbat så länge med det här.
-"Ok,", Lena tar av sig skorna och rättar till sin tröja som har en förmåga av att korva sig under den tjocka vinterjackan. Förbannade vinter, kallt som svinet och den jävla snön som aldrig vill ge sig. När hon kommer in i vardagsrummet sitter den gamla i sin fotölj som vanligt, hon verkar sova djupt. Lena går fram och lägger sin hand på den gamlas och viskar:
-"Märta, det är dags att vakna nu, Åsa och jag är här med maten".
Men i samma stund som hon tar i hennes hand så vet Lena. Vet att handen känns fel, lite för kall, lite fel. Hon tar Märtas haka i sin hand och lyfter hennes huvud mot sig och ser att livet är borta ur hennes fårade ansikte. Kinderna hänger slappa och munnen är öppen, men ögonen är stängda och hon är ändå vacker. Rofylld, det är nästan som att hon har ett leende på sina läppar.
Lena viskar ett tyst
-"Sov gott lilla Märta"
Ute viner vinden runt knuten och snöflingor dalar sakta mot marken.
Klockan slår.