Malar, fjärilar och skalbaggar

I går sov jag gott. I dag sover jag inte alls.
Ligger här på soffan och tror att jag ska kunna sova. Det går inte, det går bara inte. Jag vet att om jag inte sover så blir jag svintrött i natt och måste sitta med rutan nedvevad, stereon på högsta volym och pimpla i mig litervis med kaffe. Slänga efter med fjorton RedBull och slå mig själv i ansiktet med öppen handflata. Jag hatar att vara så där trött när jag ska jobba, men det går bara inte att sova nu.

Det kryper i kroppen på mig som en miljon skalbaggar på upptäcksfärd i mitt kött. Tiotusen myror som kryper i mina benhinnor, hundratusentals maskar som krälar i mina inälvor. Det går inte att sova.
Men det värsta av allt är de miljoner, miljoner malar och fjärilar som huserar i mitt huvud. De slår och fladdrar med sina vingar mot insidan av skallbenet.

Som ett mantra i mitt huvud:
Sov, sov, sov. Du måste sova.
Det maler i mitt huvud. SOV!

Ni vet nog lika bra som jag hur bra det går att sova då. När man vet att man måste. Man bara måste sova. Och det går inte.

Snart kommer speciell vän. Jag hoppas på att han kan rädda mig från de vidriga insekterna som tagit min kropp. Jag tror, jag vet att om han bara är här, smeker min kind och drar handen i mitt hår så kommer jag att somna.
Somna trygg, trygg i hans famn.
För med honom är jag stark, med honom är jag hel, med honom är jag, jag.
Sova.

Over and out