Dracula och en T-rex i en monstertruck? Gärna det om jag måste välja mellan det och en vas med röda tulpaner!

När jag var liten var jag en ganska så orädd och tuff liten tjej. Hängde med pappan i garaget och bytte däck på bilen innan jag var tolv. Cyklade crossbanor med bästa killpolarna och klättrade i träd som en apa. Men det fanns några få saker...

Tulpaner
Gud så rädd jag var för dessa oerhört läskiga blommor. De röda speciellt. Huga! Om ni själva går och köper er en bukett med röda tulpaner och väntar tills de har slagit ut och sedan tar er en ordentlig titt ner i dem så kommer ni att förstå varför. Brrr!
Jag gick, detta är sant, inte ut på vår baksida när tulpanerna blommade i rabatten. Om det stod en bukett på bordet så var mamma tvungen att ställa bort den om jag skulle sitta vid bordet. Med tiden kunde jag själv ta bort vasen och ställa den på bänken och till slut räckte det med att vrida bort de tulpaner som "tittade" på mig.
Vrider vasen gör jag fortfarande i denna dag. Man vet aldrig.

Dracula
Vi var till Norrland och hälsade på mammas vänner när jag var liten. Jag minns inte så mycket av resan förutom att vi såg den svartvita filmen Dracula från 1958 (se trailern här: Dracula trailer) och jag sket nästan i byxorna. Christopher Lee spelar Drakula och jag tycker än idag att han är otroligt obehaglig. Flera år efter den här norrlandsresan drömde jag maror om Dracula och fladdermöss. Ett tag var jag rätt säker på att han bodde i min garderob.

T-rex
Jag hade en kompis som bodde några kvarter ifrån mig och både hon och jag hade skapligt livlig fantasi och lekte Remington Steele (jag var alltid Remington och hon var alltid Laura Holt för jag hade kort hår och hon långt) och Ronja och Birk (där hade jag större tur för jag var mest lik rövardottern och slapp vara tönten Brik). När någon av oss skulle följa den andra hem, som man gjorde efter en hel dags lek, så fantiserade vi så livligt att en T-rex skulle komma och äta upp oss att vi löpte som marskatter hem när vi sagt hejdå på halva vägen. Det roligaste med det var att jag inte hade den blekaste aning om hur en T-rex såg ut, eller vad det ens var, utan låtsades mig veta när hon pratade om hur vassa tänder de hade. Tänker idag att hon kanske inte heller hade en aning.
Men rädd var jag.

Monstertruckar
En annan av min barndoms absolut bästa vänner bodde i huset bredvid mitt. De flyttade in där när jag skulle börja lekis och han hade den största legolådan jag någonsin skådat. När vi inte byggde legobilar så lekte vi med han leksaksbilar som var så oerhört coola. Den coolaste av dem alla, enligt mig men troligen inte enligt han eftersom jag alltid fick ha den, var en svart Pontiac Trans Am  med en örn på huven.Åh, denna underbara pizzaracer med denna ohyggligt tuffa örnen var precis vad jag skulle köpa som vuxen (jo, tjena).
Annars så låg vi på hans säng och läste Bilsport efter Bilsport och det var där vi första gången råkade på Monstertruckarna. Dessa gigantiska maskiner med enorma hjul var ju en dröm för ett par bilintresserade parvlar som oss.
Hur det gick till vet jag inte, men det blev ungefär som med T-rexen, vi fantiserade så hårt om att det skulle komma en runt hörnet att vi tillslut såg den runda hörnet på kvarteret och med mullrande motor jaga oss gatan fram. Med fladdrande jackor och tjippande badskor löpte vi likt kaninungar jagade av räven.
Men den tog oss aldrig.

Idag är jag inte rädd för varken T-rex, monstertruckar eller Dracula.
Men tulpanerna, de röda, med dem vet man aldrig...

Over and out