Eftersom jag inte blev som jag skulle, så är jag som jag ska

Ja, jädrar.
Plötsligt känner jag mig full av positiv energi och jag hoppas, hoppas att det får min fot att turboläka och bara bli helt återställd och må bra i alla sina dagar.
Fortfarande är mitt hjärta till stor del fyllt av sorg, men så ska det ju vara. Som man vet så är det ju tyvärr så att för varje år som går så förlorar man fler och fler av sina nära och kära. Det är ju så det är, fast det gör ont.
Säger som en mycket god vän till mig sa:

"Man förstår väl aldrig riktigt att de inte finns mer, man bara vänjer sig vid att de inte är här".


Sant, så sant och så klokt. För precis så är det ju.

Har en massa skit som ligger här och pyr och som jag vet att jag måste ta tag i, men just den här helgen har det varit en sån oerhört positiv helg. Full av glada känslor i mitt bröst och full av glada, knasiga tankar i min hjärna.
Har helt enkelt haft en kalashelg fast det egentligen inte har hänt ett skit.
Men barnen har varit hemma hela helgen. Dörren har knappt hunnit att stängas mellan besöken och jag har faktiskt promenerat, faktiskt längre turer än sedan i november.
Hjärnan har fungerat som den ska, alltså den har varit full av krånliga tankar och ordvitsar och dumma idéer. Sådär knasig som min hjärna ska vara när jag är som jag ska. För jag är ju som jag är eftersom jag inte blev som jag skulle.
Så när jag är som jag ska så är jag ju alltså som jag är eftersom jag inte är så som jag skulle bli.
Knasig. Fast sådär på ett bra sätt. Som bara jag ska vara. När jag är som jag ska.

Over and out