Matte och Snajdarn på promenad

Matte skäller på Snajdarn och tycker att han är en odåga och att han blivit bortskämd under tiden matte suttit fast i gipset.
Snajdarn är sur för att matte är tråkig och vill att han ska gå fint och inte dra omkring matte som en trasa hit och dit och ner i diket.
Matte säger till Snajdarn att han ska vara fin hund och gå som folk.
Snajdarn tycker att matte inte är klok i huvudet som vill att han ska gå som folk, han är ju för tusan hund och inte bara hund, han är boxer.
Snajdarn försöker övertyga matte om att en boxer ska dra i kopplet tills tungan hänger nere vid tassarna.
Matte försöker i sin tur, övertyga Snajdarn om att en boxer ska gå fint bredvid matte och se så där fin och gullig ut som boxrarna på tv och i filmer. Matte förklarar tålmodigt för Snajdarn att om matte ska ha chansen att träffa en trevlig husse till han så måste han se fin och snäll och väluppfostrad ut.
Snajdarn skakar på huvudet så öronen fladdrar och fnyser att vad ska han med en husse till? Han vill ändå inte dela sin matte med någon, dessutom har han faktiskt redan inte mindre än två hussar hemma. En lillhusse och en minihusse, ska det verkligen vara nödvändigt med ännu en?
Matte suckar och säger till Snajdarn att hon inte kan gå på promenad med honom om han inte slutar dra så där för det pallar inte hennes fot med.
Snajdarn suckar då så där djupt så att läpparna fladdrar, himlar lite med ögonen och ger till slut upp. Okej, okej jag ska skärpa mig.
Så går de vidare där i snön och kopplet slakar faktiskt lite.
Och så ser de på varandra, matte och Snajdarn och så ler de båda två, för trots allt så älskar matte sin ouppfostrade hund och Snajdarn sin odrägliga matte.
Det är kärlek.

Over and out